Göteborgsposten – 14 december 1874, sida 2

Till sist uttalar den anklagade ännu en gång sin hjertligaste tack till d:r Landsberg. Det antydes i anklagelseskritten, att den g. k. biljetton måste ha kommit Landsberg till handa och att Lauser blifvit nöjd, ty bland de ibeslag tagna papperen hos den anklagade finnes ett af Lauser till Landsberg stäldt (möjligen af denne tillsändt den onklagade som qvitto) bref, så lydande: -Wien den 11 juni 1874: Käre vän! -Stor tack för bref och souvenir Räkna städse på min beredvillighet att tjena eder... Det faller af sig sjelf, att jag öfverallt skall hörsamma er väns kallelse. Jag skall derjemte söka att icke komma eder rekommendation på skam. I gär var Bucher hos mig, för att fråga mig om bestickningshistorien. Kanske ni en gång vid tillfäll tänker på att beställa bordeaux åt mig. Ännu er gång tack och heltning. Eder Lauser. I den skrifvelse, till hvilken detta bref bisogats, meddelar Lundsberg den anklagade, att den af Lauser nämnde Bucher är en broder till geheime legationsrådet och sjelf skriftställare samt fortfar derefter : Att låta L. (Lauser) komma till Karlsbad, skulle nu helt säkert icke mera tjena till något, han vill med sitt yttrande snarare säga, att ban äfven vill gerna hörsamma en kallelse till ett hotell i Wien. Beckm. (Beckmann) har i går afrest till Berlin; man skall söka att genom honom utöfva en tryckning på mig; naturligtvis utan framgång. Såväl Landsberg som Lauser ha som bekant vägrat afgifva vitnesmål häröfver. Inför domstolen vägrade grefve Arnim i fredags att afgitva någon förklaring i afseende på dessa afslöjanden, såsom han föregaf, af hänsyn för en tredje person. Vi skola efter hand fortsätta med dessa sammanfattningar, i den mån processen skrider framåt. Vår telegraskorresp. skref för i lördags, att vitnet Landsberg (tidningsman från Paris) vägrade af affärsskäl att meddela några upp: lysningar angående ursprunget till artiklarne i Wientidn. Presse; men erkände sig hafva skrifvit de hos Arnim i beslag tagna brefven (se ofvan) och upplyste om, att Arnim talat med bonom rörande grundläggandet af en ny eller öfvertagandet af en gammal tidning, hvilket vitnet dock icke ansett för allvar. — På den sista uppgiften aflade vitnet ed.