Göteborgsposten – 10 december 1874, sida 2

Med bortvändt och sänkt hufvud räckte hon under tiden ut sina fingrar, drog dem åter tillbaka, . räckte ånyo ut dem och stack dem slutligen i den stora plånboken samt drog ut några sedlar, som hon krymplade ihop i sin lilla handskbeklädda hand. Derefter lyftade hon plötsligt upp hufvudet, blickade stolt på den man, som vågat ställa henne i förbindelse, och yttrade med stadig röst: — Ni har i dag gjort mig en omätlig tjenst, sir, och er godhet kan jag aldrig ersätta. Era penninger måste det dock tillåtas mig att återbetala. Vill ni — Men just i det ögonblicket hördes en slutlig hvissling från lokomotivet, hvilket visade en hotande benägenhet för att köra öfver Milly, då hon stod i dess väg. Hon tog ett språng åt sidan, och detsamma gjorde hennes följeolagare. — Ni har ej en minut att förloras, och jag fruktar att ni förlorat alla utsigter till en plats nu, sade han, i det han hastigt lyftade henne upp på platformen och sjelf hoppade upp efter. Jag önskar, att jag kunde följa er på resan och se er trygg vid dess mål, fortfor han, banade väg för henne och såg efter en ledig plats åt henne. Men detta är helt enkelt omöjligt; jag har nyss kommit från Newyork i en angelägen affär och — ah! se hör är en plats! det var bättre lycka, än jag väntade! — Ni bor i Newyork? Ack, skulle ni ej då vilja göra ett besök hos — (Forts.)