Göteborgsposten – 10 december 1874, sida 2

Från Utlandet. Återigen har inom Tysklands riksdag en kamp af något intresse stått mellan furst Bismarck och centrumspartiet. Angående densamma föreligger nu ett fullständigt referat, om hvilket vi här vilja meddela det väsentliga. På dagordningen stod frågan om indragning af den hittills varande anslagsposten sör ett tyskt sändebud bos påfven. Mot denna indragning, hvilken för öfrigt synes oss fullt befogad, uppträdde först Dep. Windthorst, hvars anförande dock var denna gång jemförelsevis temligen matt. Han yttrade: Jag vill ej föreslå, att posten åter uppställes, ty jag vet, att detta förslag icke kan i dag hafva någon framgång här i huset. En tid skall komma, då de ärade herrarne der borta, hvllka ju isynnerhet äro förtrogne med diplomatien, sjelfve skola inkomma med förslag om postens återbesättande (motsägelse). Man vill således här klart och bestämdt uttala: Li vilja icke vidare hafva något med den påfliga stolen att skaffa. Vi kunna sköta oss sjelfva, och vi skola nog lyckas att så ställa med de 15 mill. katoliker i Tyskland, att de icke vidare behöfva den päfliga stolen. Den hel. fadern skall trösta sig deröfver, och de 15 mill. skola hädanefter vara öfvertygade om, att Tysklands regering icke mera vill fästa något afseende vid dess lifsintressen (motsägelse). Till den katolska kyrkans författning hör onekligen den hel. stolens sjelfständighet; den katolska kyrkan har med denna författning, som är äldre än någon stat i Tyskland, inträdt i de tyska statsförhällandena; alla europeiska statsfördrag, alla besittningstitlar i kraft af hvilka de tyska furstarne till största delen hafva sina besittningar, erkänua denna katolska kyrka och dess öfverhufvud. Om man säledes genom den ställning, man nu vill intaga, ändrar denna besittniogsrätt, så bör man icke förundra pig öfver, om det skulle gifvas en tid, då äfven andra folk skola skaka på dessa benittningatitlar. — Ifall man tror, att katolikerna i Tyskland skola genom indragning af beskickningsposten i Rom vänjas ifrån den påfliga stolen, då misstager man sig. Alla de åtgärder, som under rikskanslerens anspicier tagas i Tyskland och Preussen mot den katolska kyrkan, hafva den otvifvelaktiga framgången, att äfven de ljummaste katolikerna bli lifakliga, och varen öfvertygade, m. h., om att det ej behöfves det der sändebudet för att förena katolikernas hjertan i Tyskland allt fastare och fastare med den hel. stolen (bifall i centrum). Tysklands katoliker skola också alltid finna utväg att visa sina uppriktiga och hjertliga sympatier för den gamle i Vaticanen. Men det är betecknande, att det nya tyska riket börjat med en kamp mot katolikerna, och det är betecknande, att det vill på sädant sått lösgöra sig frän katolska kyrkans öfverhufvud. Den tyska politikens ledare tro sig kunna nedbryta den romerska kyrkan, i synnerhet den helige iadrens primat: det är titanernas kamp mot himlen (munterhet). M. h., I kunnen lära alldeles förvånande mycket af mytologien. Denna kamp skall, äfven om den fördes af mycket större titaner, utan tvifvel varda fruktlös. Helt andra män, än de som nu lefva, hafva förgäfves egnat sina krafter åt denna kamp. Detta århundrades mest betydande andliga och materiela kraft var den förste Napoleon, och han har i denna kamp färsökt allt, hvad i bans förmåga stod. Han gjorde sin son till konung af Rom: Hur gick det red denne son? Napoleon gjorde påfven till fånge i Fontainebleau, men han sjelf kom slutligen till S:t Helena och fann derstädes sin graf. Jag spörjer: är detta då hånsynsfullt mot det stora antal katoliker, som äro i tyska riket, att stryka denna post? Jag kan för min del icke uppgifva hoppet, att det bedröfliga virrvarr, gom på det kyrkliga området söndersliter de enskilda länderna och det tyska riket, skall upphöra och att den inre freden skall slutligen återkomma; men det skall ej lyckas på den väg, man här beträdt eller som man här bringar till slutligt uttryck. Derom må man vara öfvertygad. Tysklands katoliker äro män för sig att kunna representera sina rättigheter, sin religion och sin värdighet, och de skola göra det, hände hvad som helst (bifall i centrum). Furst Bismarck: — — Vi äro långt skilda ifrån att icke mera vilja erkänna påfven som den katolska kyrkans öfverhufvud;den föreg. tal. behöfver icke på ett så skolmästarlikt sätt framhålla för oss, att hans helighet påfven är det: vi erkänna honom åfven i denna egenskap fullkomligt. Men den egenskapen, att han är öfverhufvudet för en bekännelse, som i Tyskland har anhängare, är icke något nkäl att hos honom hålla en diplomatisk representation (mycket riktigt). Jag vet ej, att vi läta oss diplomatiskt representeras hos öfverhufvudet för någon annan bekännelse.