Göteborgsposten – 10 december 1874, sida 2

ålagd tjenstepligt — — jag anser det tyska rikets värdighet kräfva att icke allenast icke erkänna en makt, som ställer sådana avspråk, utan ej ens gifva sig sken af att vilja erkänna dem i en framtid, utan att dessa ouppfyllbara anspråk på något sätt lösas (bravo). Jag skulle kunna hålla mig härtill, och jag vill . det äfven, fastän jag för öfrigt skulle kunna tillägga ännu mycket i afseende på de anspelningar, som den föreg. tal. åter gjort, liksom om vi skulle börjat en kamp, hvilken i sina analogier går tillbaka till tiden före den kristna tidräkningen — kampen mellan prestadöme och konungadöme, hvilken i medeltiden vöndrade det tyska riket. Det är helt enkelt den omständigheten, att på ett ärhundrades lugn med fredliga påfvar återigen följt en stridslysten påfve, som åter upprört derna kamp. Och jag kan för er anföra särskilda fakta, hvilka visa, att redan före 1870 års krig förväntningen på denna kamp var temligen fast hos de i den romerska politiken invigde medlemmarne (hör! börl). Jag vill nämna ett beatämdt faktum, hvilket blifvit mig försäkradt och törefinnes bland de officiela handlingarne i en tysk regerings arkiv. Denna tyska regering måtte öfverlägga med dåvarande nuntien i Mänchen, Meglia, angående vissa arrangementer inom hennes egen stat, och under samtalets lopp fick bon af denne, efter hvad det vill synas icke mycket tystlåtne prelat bl. a. höra den anmärkningen: Åvi kunna icke längre inlåta oss på en uppgörelse i godo, ingenting annat än revolutionen kan bjelpa oss! (Rörelse.) Jag skall kunna offentligen framlägga bevis härför, och nuntien sjelf skall kunna yttra sig deröfver, emedan han utan tvifvel skall få del af denna min utsago — han befinner sig nu i Paris. Denna revolution egde nu visserligen icke rum, men deremot kom 1870 års krif Er kriget påbörjats emot oss i öfverensstämmelse med den romerska politiken, att konciliet af den anledningen förkortats, att genomförandet af konciliets beslut, kanske äfven deras fullständigande, skulle utfallit i en helt annan anda, om fransmännen segrat, att man då räknade i Rom likasom annorstädes på fransmännens seger, såsom någonting alldeles säkert, att vid det franska kejsarhofvet just de katolska inflytanden, som der på ett berättigadt eller oberättigådt sätt — jag vill icke säga de katolska, utan de romerskt politiska, jesuitiska inflytanden, som der voro på ett berättigadt eller oberättigadt sätt verksamma, gåfvo det egentliga utslaget för det krigiska beslutet; ett beslut som blef mycket tungt för kejsar Napoleon och nästan öfverväldigade honom; att freden der var för en half timme fast beslutad och att detta beslut kullkastades genom inflytanden, hvilkas sammanhag med de jesuitiska principerna är bevisadt — öfver allt detta är jag fullständigt i tillfälle att kunna aflägga vittnesbörd, ty I kunnen väl tro mig, då jag säger, att jag mycket väl känner denna sak ej blott af påträffade papper, utan äfven af meddelanden som jag har ifrån-sjelfva de i fråga varande kretsarne. — För öfrigt vill jag principielt icke inlåta mig på denna fråga, ty den egentliga platsen för att orda om henne, är preussiska landtdagen, der jag vill mycket gerna åter möta herrarne (bifall). Dep. Reichensperger (ur centrum): Jag vill icke tillägga berr rikskanslerens ord tendenser, som de mähanda icke ha, fastän man gjort emot oss detta försök. Hans uttryck Åcandinskt ok anser jag för blott ett skämt. Hr rikskansleren motiverade strykandet af den i fråga varande. posten dermed, att han gäckats i den förväntan, att kyrkan skulle förklara sig nöjd med den preussiska och riksregeringens tillvägagående. Denna förväntan var lika falsk; nu inser man, att det ofantliga flertalet af katolikerna tillhör de 2. k. ultramontanerna. Förut har man blott talat om en liten fanatisk hop. Jag försåkrar er, att detta steg skall hos katolikerna hafva smärtsamma rörelser till följd; men katolikernas antal skall icke minskas genom detta steg, som blott är ett steg vidare i den 8. k. kulturkampen ... Hr rikskanslerens meddelande ang. ett yttrande af den påflige nuntien bar högligen förvånat mig. Jag tviflar icke på det, men I måsten medgifva, att en berättelse om en person icke bör anses för obetingadt riktig, innan man hört denna person. Nuntien kan möjligen hafva sagt: för oss i Italien är hvarje hopp förbi för den revolutions skull, som vi icke gjorde, utan man der framkallade. Ett sådant yttrande skulle varit fullkomligt berättigadt. Hvad angär förhållandet vid det forna kejserl. franska hofvet, så anser jag dock jesniterna vara alltför kloka, att de skulle drifvit Napoleon III i krig, ty just han var påfvedömets störste motståndare (motsägelse). Mina herrar, derom skall historien döma, ja, hon har redan dömt. Jag är öfvertygad om, att ifall Napoleon III segrat, skulle kyrkanestätt sig sämre ej blott i Frankrike, utan i hela verlden, ån hon nu gör i Tyskland. Det verk, som de båda Napoleoniderna börjat, fortsättes nu hos oss; de voro också alltid de kränkte, hvilka offrade sig för statens intressen. Jag fruktar. visserligen, att den katolska kyrkans nuvarande öfverhufvud skall erhålla en liknande grafskrift som päfven Greogorius VII, men för den katolska kyrkans framtid hyser jag ingen fruktan; ty den är henne tillförsäkrad i en höjd, dit ingen jordisk makt når (bifall i centrum). Dep. v. Varnbäler, som då varit medlem af den värtembergska ministeren, bekräftade till fullo Bismarcks meddelande em nuntien Meglias yttrande, hvilket var: Den katolska kyrkan kommer blott i Amerika, England och Belgien till sin rätt, endast revolutionen kan derför hjelpa kyrkan! Jag vet icke, tillade han, om nuntien Meglia härmed uttryckte romerska curians äsigter. Men faktiskt är, atl han emellertid blifvit nuntius i Paris och således intager en väsentligt vigtigare ställning, än han då gjorde. Efter några andra, mindre anmärkningsvärda yttranden afslöts debatten, och riksdagen biföll, att posten med anslag för ett diplomatiskt tyskt ombud hos den påfliga stolen ströks, Den ej blott i Tyskland, utan äfven annorstädes med ovanlig spänning motsedda processen mot gresve von Arnim skulla i går börjas i Berlin. Först skulle anklagelseskriften uppläsas, hvilken i inledningen hufvudsakligen söker att lägga i dagen, att grefven haft nära förbindelser med pressen och särskilt bladen Echo der Parlement samt Wiener Presse (hvilka båda meddelat åtskilliga bref och aktstycken), och att grefven derför hatt ett bestämdt syttemål med de nu utfordrade aktstyckenas qvarhållande. Flere ombetsmän vid tyska beskickningskansliet i Paris, bland andra förste legationssekreteraren Grawesdehlen, ha inkallats som vitnen. Af enskilda personer, hvilka bo i Parie, nämnes blott en journalist, som skall hafva spelat en roll i grefve Arnime förhållande till Preese i Wien, som inkalladt vitne. Man anmärker såsom högst oegentligt, att Arnims försvarare endast har 2 timmarom dagen på sig föratt genomgå alla handlipgarne i målet, hvilka nu utgöra flera band. Det är af den anledningen, som grefven måst skaffa sig ev andre försvarsadvokat. Det talas tillochmed om en tredje, neml. prof. v. Holtzendorff i Mänchen. Bå grund af de förut nämnda offentlig22 3 ULDÄ