Göteborgsposten – 9 december 1874, sida 2

Hon hade under dessa ord sänkt hufvudet och syntes vare rof för en häftig sinnesrörelse. Hennes blick riktades slutligen mot mig. Med långsam darrande röst yttrade hon: — Skall du väl kunna älska mig, då du rätt lär känna mig? Jag har så många fel, så många ofullkomligheter . .. Nej, nej du kan ej älska mig, afbröt hon sig plötsligt, låt mig gå, låt mig gå... Hon sökte lösrycka sin hand, som jag alltjemt höll fast i min. — Nej, Fanny, du får ej gå förrän allt är klart emellan oss. Jag vet, att du ej har några ofullkomligheter, som skulle kunna minska min kärlek till dig. — Jo, jo, försäkrade hon och skakade med ett eget uttryck af nedslagenhet på hufvudet. — Nå säg mig då hvad det skulle vara; ej emedan jag önskar veta det, utan på det att jag skall kunna vederlägga din invändning. — Nåväl, du är så musikalisk, och jag ... jag är det ej... Jag kunde ej afhålla mig från att le åt detta barnsliga svar. — Ack, dyra Fanny, yttrade jag, huru kan du tro att en sådan bisak, som detta i sjeliva verket är, skulle kunna ha inflytande på mig?... Jag är nog litet musikvurm och hyser nog mycken kärlek till dig, för att vara likgiltig, om jag aldrig flage höra en ton mera, blott jag vore nog lycklig att äga dig. Och dessutom, samma dag, då din brors musik narrade mig att skrifva det der fatala brefvet,