Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

dernt äktenskap rådt värre sådane — och det vill ej säga litet. Allt hvad en menniska under dylika förbållanden kan göra för att upprätthålla ett sjunkande mod, gjorde äfven jag. Jag trallade eller rättare sagdt, jag vrålade med den på bålet stekta martyrens mod mina favoritmelodier; jag stoppade fingrarne i öronen; jag lopp rundt omkring väggarne likt en af tandvärk anfäktad person — men intet hjelpte. Dagen förut hade jag läst en fasansfull beskrifaing om opiirökarnes homska öde, men skulle, densamma oaktadt, i denna stund lika litet studsat tillbaka för en opiipipa, erbjuden af sjelfva satan, som man gör för ett glas sodavatipn ur en achveitzerimamsells hand då man är bra törstig; ty hvad jag framför allt önskade mig var, fullkomlig känslolöshet för alla yttre inflytanden. Men ingen opilruscts demon kom för att loeka mig in i sitt farliga paradis. Likt en som håller på att bli innebränd, hade jag knappt sinneosnärvaro nog, för att bege mig ur det rem, hvari jag hotades af, och redan led så grymma marter. Fjelfbevarolseinstinkten segrade dock, och jag ilade ut. Ingen vet huru jag fick på mig hatt och ytterrock, ty jag vet det ej sjelf. Jag var emellertid svart ute på gatan, ooh således för denna gång räddad. Det dröjde vågen stund innan jag hunnit så pass reda mina tankor att jag kunde reflektera öfver mitt öde, Jag anser mig dock med skäl kunna förbigå dessa mina tankar, enär de i sin menniskoflendtliga och verldaföraktande bitterhet skulle förefalla alltför rysliga och demoniska.