Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

— —ä—ä—ä—— ——— Under Andra kammarens första treårsperiod förmådde frih. G. — visserligen med stör ansträngning — fullgöra sitt kall såsom representant så, att han dermed sjelf fann sig till-fredsstäld. Under den andra treårsperioden, äterkommo de smärtsamma sjukdomsfallen ottare, de kroppsliga krafterna — icke själskrafterna — aftogo, men då han som talare uppträdde, yttrade han sig ännu med samma tankestyrka som förr: hans vackra stämma var endast något svagare. Efter sina vänners enträgna föreställningar lät han förmå sig, att för tredje gången mottaga hufvudstadens val, och hans kärlek för det politiska lifvet, äfven om han än icke med samma kraft som förr kunde i det deltaga, hade icke upphört. Men under och efter hvarje sammankomst som han i kammaren bevistade ökades plågorna — äfven derföre att han led af de hastiga temperaturförändringarne i salen — och då han uppträdde togs dervid i anspråk hela den viljskraft hvaraf han var i besittning. Det var endast med den yttersta ansträngning som han, i egenskap af ålderspresident, förmådde vid riksdagens afslutande (1873) till Talmannen framföra kammarens tacksamhet — och dermed var äfven frib. G:s egen offentliga verksamhet afslutad. Men oaktadt kroppskrafterna derefter allt mera aftogo, följde han de politiska händelserna med oförminskadt intresse, och yttrade sig om dem med samma klara uppfattning som förr. Det var ännu alltjomt den starke anden, som uppehöll den aftärda kroppshyddan. När hans lif slocknat, erkände alla, att han var en statsman af första ordningen, att fosterlandet i den bortgångre hade förlorat en ädel, högsinnad son, som med brinnande nitälekan arbetat för dess ära och lycka, och att våra häfder skola förvara minnet af hans ärorika lif.