Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

A2WL2 — vinna framgång, om regeringen fullgjorde sin pligt. Det torde ännu vara i friskt minne, att reprosentationsförslageta motståndare på riddarhuset påstodo, att, om detta förslag antogs, skulle maktons tyngdpunkt blifva rubbad, och kamrarne snart blifva en reproduktion af frihetstidens regerande ständer. Sedan har af samma motståndare, såsom en förebråelse mot den nya riksdagsordningen, anförts, att konungamaktenr blifvit föravagad. Frih. G. medgaf aldrig att dessa påståenden och förebråelser voro befogade; ban ansåg, att konungamakten var tillräekligt stark, om den visligt och allvarligt stödde sig på våra grundlagar och kraftigt häfdade dem, men attingen grundlag vore tillräckligt stark, om regeringen vid densammas tillämpning sjelf visade sig vankelmodig. Han lade stor vigt derpå, att i styrelaens medelpunkt stod en skicklig, högsinnad och ädel personlighet, på det att regeringen inom sig sjelf skulle ega den sammanhållning och kraft, som den eljest alltid måste sakna. Han ansåg äfven oafvisligt nödvändigt, att intet misstroende fick finnas mellan konungen och hans rådgifvare och att i första rummet han skulle erkänna och uppskatta det tunga arbete, som de utförde. Men ändå högre än den inverkan, som stora och ädla egenskaper hos regenten kunna och böra utöfva på konseljens verksamhet och styrka, äfven med afseende på dess förhållande till representationen, stälde han det välgörande inflytande, som ett stort föredöme i karakterens fasthet frän denna upphöjda plats, till hvilken svenska folket af ålder varit vandt att blicka med vördnad och kärlek, kan utöfva på hela eamhället. I regeringens — d. v. 3. kenungens, omgifvon af sitt lagliga råd — beslut och åtgärder måste, i ett konstitutionelt land, den verkliga folkviljan — hvilken icke bör förvexlas med ett partis opinering — finna sitt uttryck; men tillika måste on lugn, betänksam värdighet, äfvensom en aldrig svigtande rättvias, för hvilka egenskaper den ansvariga delen af styrelsen står i såväl juridisk som moraliak förbindelse inför samtiden och inför hiobrien, härvid alltid klart framlysa, och då ekall ingen kunna söga, att konungamakten blifvit. försvagad genom den nya riksdagsordningen. Det är möjligt att mången skall anse, att frib. G. stälde för stora fordringar på styrelsen, men han sökte under den långa och ofta bekymmerfulla tid, has satt i konungens råd, att pligttroget uppfylla dessa fordringar och icke ens hans politiska vedersakare kunna förneka, att han i ordets sannaste bemärkelse var en konstitutionel minister. Det är äfven väl bekant, att hans nppsatining af ministsrons ställning till statschefen, att hans fasta vilja och känslan Bf det ansvar, som hvilade på honom i egenskap af minister, åtskilliga gånger framkallade så skarpa konflikter, att fråga uppstod om ej han borde ur konseljan afläganas; men att tanken derpå öfvergafs, då den lugnare besinningen inträdde och med den äfven erkännandec att ban var behöflig. På grund af vitt sjelfständfga väsende intog frih. G. en sådan ställning i konseljen, att de, för hvilka den var miashaglig, kallade honom vice-kunger stondom ock medregenten. Atsigten dermed var naturligtvis, att väcka afund och att bringa honom i en skef ställning till monarken, fastän han icke i ringaste mån var gunstling hos någon af de båda konungar, hvars rådgitvare han var. Men det oaktadt eller, rättare sagt, just derföre stannade han så länge qvar i rådet, under det att intriger, företrädesvis riktade mot honom, ofta uppgjordeg och måbända voro mest intensiva vid den tidpunkt, då representationsförslaget akulle framläggas och ik konungena personliga ställning till detsamma skulle bestämmas. Men om dessa intriger haft framgång, hvad hade ban derigenom förlorat? Ioke sitt redan förvärfrade ansoende som stataman, utan endast ett ombete, för hvars utöfvande han dag från dag undergräfde sin helsa och för hvilket han ätven försakade familjelifvets behag. I hans högsinnade karakter, i hans sjelfständiga hällning, i hans alltid bestämda uppträdande låg något, som gaf en egendomlig styrka åt den ministr, han tillhörde, och förnekas kan icke, det har länge varit erkändt, att, då han trädde ur konseljen, förlorade miniatåren sin starkaste länk. ) : ?) Många prof på den sjelfständiga hållning, som frih, G. ådagalade såsom ledamot af konungens råd, skulle kunoa anföras, men endast ett tillåter jag mi bär meddela. Det är bekant att konung Carl XI Johan ansåg sig böra både regera och styra och att han derföre gjorde anspråk på, hvad den tiden: he— AA Lån. 231 YR 1122 A RR