Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

de I pjeser, 3 som lemna herr Malmsj ös och hundrade andras fabriker, äro bestämde till verkliga tortyrinstrumenter för förnuftiga varelser? Hvilka verldar af lidande hvila ej inom dessa mahognykaviteter, verldar som endast vänta på tio små frökenfingrars varde frambesvärjas ur sitt intet... Som jag nämnde har jag tvenne gånger olyckligtvis till grannar fått nybegynnare i pianospelving. Med förbigående af historien om min första motgång i detta afseende, vill jag för läsaren berätta den senare. Jag befann mig vid den tid, då jag af densamma träffades, i en af rikets två största städer — likagodt hvilken. Jag hade hyrt mig ett rum beläget åt en fredlig och tyst gata. Jag hade redan bott i detta rum tvenne dagar och derunder med förnöjelse märkt att i min närhet funnos hvarken skrikande barnungar, jamande kattor eller sladdrande sqvallersystrar — tre ting som väl förmå att göra eljest fridsamma karlar ursinniga. Jag var förvissad om frånvaron af allt detta och låg just klockan åtta på morgonen drömmande mig i Gud vet hvad för ett paradis, då jag plötsligt väcktes af toner så disharmoniska och skärande som blott en okynnig pojke kan framkalla dem på ett ostämdt piano! 0, sancta Cecilia, all barmonis patronessa, hvad var väl detta? Jag flög upp ur sängen, liksom hade densamma varit ett halster, och fann nu, att jag var riktigt vaken, hvilket jag i första ögonblioket med en vansinnig förhoppning betviflat. Hvilka missljud! Aldrig bas inom ett mo-: