Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

Johan August Gripenstedt. Ha minnesteckuing. (Slutet.) Det hörde till frih. G:s åskådningssätt att aldrig misströsta, äfven då det såg mörkt ut. Han hysto stort förtroende till nationens moraliska krafter, lika sem till landets materiella. Dessa krafter kunde visserligen under någon kortare tid genom hvarjebanda anledningar blifva slappa, men så inträffade en reaktion, och så åtortogo de sin spänstighet och så blef kraftutvecklingen då mycket större i en god riktning. Landtmannapartiet betraktade han alls icke såsom samhällsvådligt, äfven om det skulle erhälla större politiskt inflytande än nu är tallet. Ett parti, som består af jordegare, och som tillkommit genom val af jordagare, kan icke blitva vådligt för en stat. Det kan visserligen tillgodose aina intressen på ett för andra samhällsklasser skadligt sätt, men. ett sådant förfarande kunde ej länge fortsättas, t intet parti kan länge ega bestånd, då det; bänseynslört till väga och verkar i en orättrådig riktning. För öfrigt var landtmannapartiet i sitt innersta väsende konservativt, och den radikalism, som är samhällsupplösande, kan ej få inflytande på dem, hvilka genom politiska och sociala skakningar tillskyndas förlust. Han byste ieke heller nägen fruktan för detta partis ledare. Han betraktade dem endast som politiska väderhasar, hvilka för att komma till makt ockrade på intressena, och på sådana kan ej länge ockras. Han ansåg vådan icke vara särdeles stor, em dessa ledare komme till makten. De skulle icke länge kunna bibehålla den, emedan de icke stödde sig på grundsatser, utan på intressen, hvilka de, komna till makten, hvarken kunde hälla uppe eller tillfredsställa. Den ofred, som de framkallat för att komma till makten, skulle de ej förmå beherrska, när de fått den, utan sjelfvo falla för den. Han hade under sin politiska lefnadsbana sett åtskilliga Barnume-figurerframträda, hvilka ådragit sig uppmärksamhet, till och med vunnit inflytande, men ganska snart förlorat det, emedan för att bibehålka inflytande fordras något helt annat än skickligbet i det politiska intrigspelet. Inom Andra kammaren fanns bestämdt ingen, och inom den Första blott ganska få, för hvilka grundskatternas och indelningaverkets borttagande genom afskrifning skulle medfört så stora ekonomiska fördelar, som för frih. G. Men dessa fördelar inverkade icke på hans uppfattning af demna fråga. Han ville icke, att staten skulle efterskänka grundskatterna, väl lindra dem, der de partielt betunnos tryckande. Han betraktade dem som en politisk faktor af stor betydelse. Indelningeverket ansåg han icke numera uppfylla sin bestämmelse, men att skänka bort det, att staten skulle utan ersättning afsäga sig det ensamt till förmån för on samhällsklass, ansåg han rättsvidrigt. Han ogillade derföre den af riksdagen gjorda sammankopplingon af grundskatterna och indelningsverket med frågan om en ny härordning, hvilken han ansåg både böra och kunna särskildt lösas. Derföre ogillade han strängt att nuvarande krigsministern icke inför representationen, då härordningsfrågan åter förekom, bestämdt uttalade sig, utan visade sig undfallande, med den verkan, att anspråken på eftergifter från regeringens sida skulle växa. Han trodde för öfrigt, att den antydda sammankopplingen egentligen endast var en manöver, genom hvilken landtmannapartieta ledare ville befordra den ofred, hvilken utgör hufvudvilkoret för deras inflytande; men han var tillika öfvertygad om, att deras planer icke skulle