Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

lif under den närmaste framtiden inträffat: stadssullmäktigevalen i Paris och nationalförsamlingens öppnande för vintersessionen. Hvad valen i Paris angår, så äro de sådana, som man hade väntat dem. Likasom i alla de andra stora städerna ba de konservativa blifvit grundligt slagna, icke allenast monarkister men äfven republikaner, så snart de icke i sina valmanifest uttryckligen hade förklarat sig för anhängare af alla de radikala teorierna, ifrån kyrkans skiljande från staten ända till hemkallandet af de representanter för sin handel och sin industri, som Paris nu mäste sakna, med hvilken vackra fras afses hrr kommunarder i Noumåa, — De kandidater, gom hade sökt att gömma sin egenskap af konservativa under skylten af republikaner och sin egenskap af republikaner under skylten af koneorrativa, ha blifvit om möjligt ännu mera illa åtgångna af den allmänna rösträtten än någon annan, och om det är någon lärdom som med obestridlig konseqvens kan utdragas såsom korollarium af dessa val, så är det den, att den s. k. konservativa republiken är den största af alla politiska fiktioner och att allt vidare prat derom nu måste vara slut. Men man torde erinra sig hvad Thiers vid upprepade tillfällen yttrat: republiken måste vara konservativ eller ock skall den ej bestå — esra conservalries ou ne sera pas. Denna sidas män — och hela Frankrike är jo, säger ett bokant uttryck, centra gauche — äro bokstafligen förstenade öfver denna utgång. Ty hvad skall bli följden? Naturligtvis den, att det nya municipalrådet, äfven om det deribland finnes några medlemmar nog politiska att till en början förmå de otäliga att visa sammetstass, snart nog skall anse för en pligt att skjuta fram klorna. Det torde erinras att kommunalrepresentationerna äro så långt ifrån avt i lagen ha någon politisk talang, att detta område tvärtom är dem uttryckligen förbjudet. Men, valda som de äro uteslutande ur politisk bänsyn, skola de icke i många veckor åtnöja sig med att stanna på det administrativa området, och rättvisan fordrar dessutom det erkännandet, att gränsen mellan det ena och det andra ofta neg, äfven om viljan förefunnes, icke är så lätt att urskilja. Följaktligen skola konflikter med prefekten, som är regeringens representant hos kommunalrepresentationen, nödvändigtvis uppstå, och den utsigten ligger ganska nära att regeriogen vid första lämpliga tillfälle begagnar sig af sin rätt att upplösa stadsfollmäktiges råd och låta hufvudstadens förvaltning ske genom en af inrikesministern och prefekten utsedd munioipalkommission. Så har redan tillgått i Lyon, i Marseille och på flera andra ställen, der den valda representationer visade sig omöjlig att komma öfverens med eller rent af oförmögen att sköta sitt uppdrag, och som parisarne naturligtvis icke ha lof mer än andra medborgare att handla mot lagen, så skall utan allt trifvel samma öde komma att vederfaras dem. Detta blir den ena sidan af saken, i afseende hvarpi det blott bör tilläggas, aw om Paris en gårg ånyo mister sin kommunalreprosentation, så får det den säkert icke åter i brädkastet. Det torde erinras att under hela kejsardömets tid hufvndstader styrdes af en utnämnd kommission, sammansatt af praktiskt folk som icke i hvarje ögonblick rufvade på huru de bäst skulle kunna förarga regeringen och prefekten — och styrdes ieke sämre för det. Men den andra sidan af saken är af en allmännare och ännu större vigt. Hvilket intryck dessa val, förrättade i samma ögonblick som nationalrepresentationen sammanträder, skall göra på denna, är ögonskenligt. Det är sant, att majoriteten är splittrad, men-om någonting skall förmå att bringa de gamla elementerna deraf åter tillsammans, så bör det väl vara detta. Ånnn är det likväl för tidigt att kunna bedöma den vändning, som sakerna inom nationalförsamlingon skola komma att taga. Sedan några dagar pågå oupphörligt sammankomster inom de särskilda fraktionerna, och det är otvifvelaktigt att man på alla håll alvarligt söker en ny basis, på hvilken det skall vara möjligt att förena sig, men ännu är den icke funnen, Om nationalförsamlingens första offentliga möte är icke mycket att säga. Såsom vanligt, vid en sessions början, upptogs detta med lottdragningen till församlingens byråer eller afdelningar. Det torde erinras att utskotten inom den franska representationen icke såsom hos oss utses, genom direkta val, utan indirekt genom byråerna. . Dessa äro till antalet femton, på hvilka samtliga medlemmarne af församlingen fördelas genom lott, så att, om de 750 äro salltaliga, 50 medlemmar komma på hvarje byrå När sedermera utskottsval 2— mig lugnara — manniakan or 8 allf4 484