Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

I stället vill jag blott nämna det jag i afseende på upphofvet till den nya motgång som träffat mig, trodde mig med säkerhet kunna antaga att detta var ingen annan än en tjufpojke, jag sett i förstugan och på gården och hvars temligen bullersamma lek redan väckt mitt ogillande. Jag hade sett denna olycksfågel några gånger inträda just i våningen, som låg under mitt rum och det var derifrån de fatala missljuden kommo. Det var således helt säkert han som framkallat dem. En annan fråga blef huruvida pianospelet var blott en tillfällig nyck hos honom. Men en fullt utbildad passion, i hvilket senare fall jag naturligtvis genast måste flytta. Ack! hos, pojkar är allt buller som sårar annat folks öronhinnor en sak hvilken de med lidelse älska. Och dessutom hade jag af några hans försök att spela ett par skalor samt de två första takterna ur Kom, flicka lilla, valsa med mig, funnit att musiken ingick som integrerande del i den unge barbarens uppfostran. Jag måste således flytta. Med detta beslut vände jog åter hem. Väl bomkommen sade jag genast upp mig, men tillade att jag skulle: bo qvar två eller tre dagar tills jag hunnit skaffa mig ondra rum. Den person, af. hvilken jag sjelf hyrde, och som bodde i samma våning som jag, frågade mig efter anledningen till detta plötsliga beslut. Jag var för olycklig och för stolt för att svara något. Man vill ej gerna för den förstkommande yppa hemligheten af ett så rysligt öde som mitt, eller låta hvem som helst blicka in i dess fasor. Sedan uppsägningen försiggått, kände jag