Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

Den I december. Sedan jag skref mitt sista bref ha två händelser af. stor vigt för Frankrikes politiska nämdes Åallena styrande-, att han derföre med misshag AKbigk. sina ansvariga rådgifvares föreställningar och icke alls ogillade, då dessa rådgifvare blefvo i tidningarne illa behandlade. Traditionen om Lallenastyrandet öfvergafs icke efter hans död och yttrinar af detsamma förspordes äfven stundom under scar I:s regering — isynnerhet på det politiska området. I Crusenstolpes -Åtällningar och förhållanden — vader störredelen af50-talet frib. Knut Bondes organ —framstaldes med konseqvent ihärdighet, att statsrådets inflytande på konungens utrikes politik icke var af synnerlig betydenhet. Då vestmakternas krig mot Ryssland — orientaliska kriget — tog allmänna uppmärksamheten i anspråk, inträdde ett särdeles intimt förhållande mellan hofven i Stockholm och Tuilerierna. I september månad afsändes frih. Knut Bonde med uppdrag att till Napoleon III öfverföra Oscar I:s porträtt, och medan ännu frih. B. vistades i Paris afskickades dit amiralen Virgin — Åverldsomseglaren— för att till kejsaren öfverföra Serafimerorden. I Paris underlät icke frih. Bonde, som just då åtnjöt konung Oscars synnerliga bevågenhet, att med sin vanliga odiplomatiska öppenhet orda om den fullkomligt inflytelselösa stållning, som de svenska statsråden intogo och att konungens vilja var den allena bestämmande. Crusenstolpe gjorde sitt bästa hä: bemma för att höja upp frib. B. och tillmäta hans mission en ofantlig vigt. Då general Canrobert, kejsarens af Frankrike utomordentliga sändebud, ankom till Stockholm d. 6 nov. 1855, helsades denna dag af Crusenstolpe såsom -en ny dag af hög politisk betydelse och törhända stor framtida betydenhet för Sverige. General Canrobert vistades här, omavärmad af frih. Bonde, två veckor, och var under denna tid flera gånger inbjuden till middag bes konungen och kronprinsen; men: i fullkomlig konseqvens med frih. Bondes uttalanden i Paris ignorerades vid dessa bjudningar hela statsrådet, utom statsministern för utrikesärendena. De kommo således ickeinågon beröring med och blefvo fullkomligt osynliga för gen. Canrobert, hvarföre frih. Bondes organ i glädjen deröfver yttrade, att statsråden voro utan ringaste anstrykning af statsmän, utan ens den hållning och sätt, som passa för det högre salongslifvet. Men några dagar etter gen. Oanroberts afresa inbjödos samtlige statsråden till en stor middag hes konungen. Genast efter bjudningens inhändigande lät frih. G., som då var konsultativt statsråd, anmäla, att han icke kunde mottaga bjudningen. Detta meddelande, icke motiveradt af något sjukdomsförfall, väckte uppseende och framkallade sedan en explikation, dervid frib. G. oförbehallsamt förklarade för konungen, att under gen. Canroberts vistelse här hade konungen visat sina ansvarige rädgifvare missaktning, hvaraf de icke gjort sig i något bänseende förtjenta; var H. M. med dem missbelåten, så kunde och borde det på ett annat sätt blifva dem delgifvet, men icke på jen nädant sätt, som nedsatte konseljens värdiget — —