Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

mig lugnare — menniskan gör så alltid, då hon tagit första steget i en riktning, som leder henne från en väg, hvars törnen sårat henne. Jag gick ut och återkom ej förrän sent på qrällen. Jag lade mig och sof med den karaktersfaste mannens lugn, hvilken, om han ej af ödets stormar kan beytas, ingalunda af desamme låter sig böjas. Jag sof... sof tills jag väcktes af samma förfärliga disharmonier, som redan föregående morgon nått mivt öra och gjort mig så ursinnig. Deras magiska makt öfver mig förnekade sig icke heller nu, och det skulle varit en afundsvärd syn för hvilken balettmästare som helst att se den underbart fantastiska tarantolla, som jag efter ett hopp ur sängen utförde. Detta var första verkan af musikbarbariet i våningen inunder. Jag förbigår med tystnad alla andra skepnader som mitt ursinne antog och hvilka gingo in i och efterträdde hvarandra likt dissolving views. Slutligen gestaltade sig dock i min hjernas kaos ett beslut. Jag satte mig till skrifbordet, doppade pennan och skref till husfadren för denna familj, som med sin musik gjorde mina öron så mycken förtret, ett bref, hvars innehåll blott kan: förklaras af det sinnestillstånd, hveri jag för tillfället befann mig, Min herre, skref jag, jag känner ej ert namn, jag har aldrig sett er, ni vet er aldrig ha gjort mig något ondt, och likväl finnes det ingen menniska på jorden, öfver hvilken jag har så stora skäl att beklaga mig som öfver er. ÅNi frågar huru detta är möjligt.. vVet, min berre, detta är följden af att åt