Göteborgsposten – 5 december 1874, sida 1

i en .. Hvilkea då? Jo, i Upsala, ty der skulle bestämdt de glada studenterna påstå, att han gjort sina samlingar i — Kamphafvet. I den staden tyckes man eljest rätt bra förstå sig på aamlingar, isynnerhet af — unga och vackra damer... Det senaste beviset härpå finna vi i den exempellösa framgång, dir. Tivander med sitt sällskap nyligen rönt derstädes. Hr T. tillhör nemligen det kloka och praktiska slag af direktörer, som, hellre än att ständigt bära Konsten och dess intresse på läpparne, förser sig med en ungdomstrisk och med kroppalig fögring utrustad trupp och en glad repertoire. Om icke bra för annat, så är då detta ovilkorligen bäst — för hans egen kassa, Men man kan gå för långt i sin beundran äfven för Åde sköna, och det stöter obastridligen något på det komiska, då man ser, haru tidniogspressen, beskedligt traskande i beundrarnes fotspår, med minutiös noggrannhet uppräknar, att fru den och den inropades 2 gånger och fick 4 buketter, att fröken don och den erhöll 2 kransar och 8 buketter. Men allra lustigast blir det dock, då berättaren rodegör för följande festprocession, hvarmed sista föreställningen afglutades. Så här berättar han: Vid de 6 inropningar, som ytterligare följde, inträdde: 1) fru Tivander, 2) fröknarne Rustan och Thunberg, 8) fröknarne Hjelmdahl och Rustan samt hrr Wikström och Sellatrom 4) fru Caspr, 5) fröken Hjelmdabl, 6) fru Tivander. Till sist heter det: Publiken syntes vara i formlig exstas(), vi hafva aldrig bevitnat något dylikt. Icke vi heller! Tänk bara em Adelina Patti eller Chrietino Nilsson en gång komme till Upsala! Hura många gånger skulle de bli inropade och hvad skulle de exstaserade hitta på att kasta på dem för slag? A propos dylika storheter, läste vi nyligen i en utländsk tidning en förträffig skildring från den parisiska konetnäraverlden, ur hvilken skildring vi lösrycka en liten del, den vi vilja kalla: Bn fjärils slut. Efter att ha forijusat hela Paris i Sylfldenskapade den ryktbara dansösen Emma Livry sjelf en ny roll i Offenbachs balett Fjärilen, hvari hon skördade den ena triumfen efter den sndra. Och för Stora Operan i Paris tycktes Fanny Elslers, Marie Taglionis och Carlotta Grisis dagar åter ba fandats . ... Då inträffade en fasansfull olycksbåndelse.... Emma höll på att studera in Fenellas roll i Aubera Den Stumma från Portsci-. Den gamle masstrons odödliga tonskapelse skulle denna gång med ännu större prakt än förut sättas i soen. Generalrepetitionen, till hvilken ingen obehörig erhöll tillträde, var nära nog slutad, direktören lyckönskade den nya Fenella på förhand till der oundvikliga framgången; endast en scen skulle han gerna vilja se repeterad em igen ... Mycket gerna! Fenella går in i kulissen för att göra sin entrö... Plötsligt höres ett nomträngande jämmerskri, som upprepas af en tioaldigt eko — och ett i lågor Insvept menskligt väsende störtar in på scenen. Flammorna bli allt större och större, anart kan man knappast skönja konturerna af en mensklig varelae, man ser endaat ett ofantligt irrbloss, som spöklikt fladdrar omkring på tiljan. Eusam, undviken af alla, dansar den stackars Emma sitt förfärliga pas de feu. Slutligen beväpnar sig en pompier med mod, slingrar nina armar omkring den olyckliga, kastar henne till marken och rullar henne så länge tills lågorna ändtligen blifvit släckta. Den modige mannen erhöll sjelf farliga sår, Emma Livry fördes liflos till sitt hem. ... Men, tyvärr, fick hon icke genast dö. ..i dagar marterade döden med outsäglig grymhet sitt offer... Allt hvad Paris egde utmärkt lät hvarje dag efterfråga hennes tillstånd, men i sjukrummet, der hon sköttes af tvenne väninnor, den ena den ryktbara skådespelerskan Blanche Pierson, samt ett par barmhertighetssystrar, släpp ingen aanan in än läkaren. Oftast var det den förtrollande Blanche, sem gjorde les honneurs i salongen. På tredje dagen efter den olycksaliga aftonen voro vi en hel mängd församlade der, ingen sade ett, ord, man liksom tyäkte sig höra runingen af dodsengelns vingar, då han sväfrade genom rummet... Dörren öppnades till ett sidorum och läkaren trädde in, han yttrade ej ett ord, men i hans anletadrag kunde vi låsa att allt var slut... I nästa ögonblick hördes bjartslitande gråt och jämmer. Blanche vacklade in i salongen och sjönk ner på en stol, smältande i tårar... Nägra dagar senare, d. 2 aug. 1863, skref Thsöophile Gautier i Le Moniteur: Emma Livry var endast två och tjugo år gammal. Hennes debut i Herculanum? lät oss i henne ana en dansös af första rangen, och ända från den stunden har allmänhetens intresse oupphörligt varit i stigande. Hon härstammade från denna Taglionis kyska skola, som genom behag, sedesamhet och jungfrwighet idealiserar dansen. I den enda balett, der hon sjelf skapade en roll, spelade hon en fjäril och hon törsted i sanning att esterhärma dessa retande fantastiska vingalag, som vidröra blommorna utan att böja dem. Ätfvea deri liknade bon en fjäril, att hon rvedde sina vingar på lågorna och — huru underbart! — lika som ville de till grafven ledsaga en afliden syster, fladdrade två hvita fjärilar öfver hennes snöhvita kista och följde sorj eläger ända från kyrkan till. kyrkogården. Denna has else, som af de gamle grekerna skulle ha ansetts som en poetisk symbol, iakttogs af tusentals åsyna vitnen, ty en oräknelig folkmassa följde efter likvagnen... Och kuona vi till slut tänka oss en mera passande inskrift på den unga darsorens blygsamma graf än den, som en forntida diktare skref på den graf, som ianeslot stoftet af hans tids Emma Lirryjord, på mig du hvile lätt, Jag var ju dig så ringa börda! Tragiskt, men onekligen vackert, eller huru? Talem emellertid om gladare saker, t. ex. om den nya bron öfver till Hisingen, ty det är onekligen en glädje att ha blifvit af med färjan, som så många välsignat i detta ords minst vackra mening. Vacker är bron just ej, strängt taget, men hon kommer. utan tvifvel att vinna i utseende, då de skräpiga och ruskiga omgifningarne på båda sidor en gång i tiden kommit bort, då den storartade kajanläggningen från Lilla till Stora Bommen blifvit fullbordad och Hisingen blifvit en förstad till Göteborg. Mindre lämpligt synes oss det allt för mycket i ögonen fallande sätt, hvarpå namnet å den mekaniska verkstad, der bryggan är förfärdigad, blifvit anbringadt. I Blanches 1846—1946 omtalas, att man träffat på en guldgrufva i Tyskbagarebergen. Den spådomens uppfyllande har till dato låtit