Göteborgsposten – 5 december 1874, sida 1

någon teater-, konserteller ordenssällskapsannons . . . Jo vackert, nästa ögonblick läste han: Cirkas Leonard, Lördagen d. 5 December 1874, Första stora Föreställningen o. 8. v. Ia diva är naturligtvis med och Beyerböokaka kapellst skall musicera vid föreställningarne. Dessa gifvas, som bekant, hvarje afton. Får nu se, hvilken som kommer att på all denna konkurrens dra det kortaste strået. Blir det hästarne. desto större synd om dem! Allmänheten blir det emellertid icke! Elfforsska sällskapet spelar för goda hus å Mindre teatern. Oaktadt det omöjligen kan bestridas, att en viss anstrykning af Ålandsorthvilar öfver det hela, kan det å andra sidan ej heller nekas, att sällskapet inom sig eger en och annan förmåga, bland hvilka, utom direktrisen sjelf, kunna räknas fru Boström samt hrr Forssberg, Rådeström och Pulehau. Fru Boström är sedan gammalt en favorit hos vår allmänhet, som utan tvifvel skulle önska se henne försatt på en för hennes begåfning mera gynsam scen, än den, der hon nu uppträder. Hr Forssberg är en skådespelare af den gamla skolan, men ännu i dag komma hans teatervana, hans figur och organ honom väl till pass, särdeles i kraftigare roller. Hr Rådeström synes ha hittat på konsten att vara evigt ung och hr Pulehau är exempelvis som anushandlaren-fregattkaptenen i Salamandern ganska rolig. De sceniska anordningarne i detta stycke förtjena allt erkännande, synnerligast då man vet, hvad Mindre teatern i detta bänseende har att erbjuda. Vi ha gömt det bästa till sist: veckans musikaliska törströelser: 1:0) Kammarmusikssoiren i lördags: litet besökt, starkt bifall, god och förträffligt utförd musik, 2:o) Villars dragoner i måndags, onsdags och i går; om denna lyckliga uppenbarelse på vår teaterhimmel ha vi redan talat och ämna vidare tals; 8:0) Harmenieka Sällskapets Boir i torsdags; i fråga om denna måste, i följd af dess mera enskilda natur, den offentliga kritiken tillsluta munnen, den enskilda har redan derom fält det mest gynsamma omdöme. Vid Musikföreningens femte abonnementskonsert nästa torsdag, den sista före nyåret, bjudes allmänheten på en här redan känd och högt värderad gäst, pianisten hr Edmund Neupert från Köpenhamn. Han kommer att föredraga: Pienokonsert af Bethoven, Eos-dur, och Valse brillante öfver motiv ur ÅFaust af Lisxt. Programmet upptager vidare: ouverturen till Tannhäuvser, förspelet till hr Hallens ballad Pagen och konungadottern samt en hittills här ej gifven tonsättning af R. Schumann: Ouverture, Scherzo och Finale, op. 52, kompoverad 1841, omarbetad och första gängen uppförd på en konsert, gifven af Clara Schumann 1845. Den för ej länge sedan aflidne franske romantförfattaren Emile Gaboriau, åt hvars på svenska öfverflyttade, skäligen underhaltiga arbete, Den förgylda ligan, vi i en föregående krönika egnat några rader, har i sitt allra sista arbete, Largent des autres, vändt sin skarpa penna mot det bögro svindleriet, på hvars nästan osattliga oförskämdhet han framdrager de mest lysande bevis ur verkligheten. Bland annat återger ban ett ur sjelfva Gautte des Tribunauz hemtadt förhör med exchefen för Aktie-Bolagot för uttappniag och uppodlande af Orne-worasen. Sedan denne med en makalös fräckhet vidgått alla de mot honom sramatälda beskyllningarne, framkallas den tapetserare, som ombesörjt dekoreringen och möbleringen af Luttorkningabolagetsmeagnifika lokal, och det samtal, som nu uppstår, är allt för kostligt, att vi skulle vilja undan hålla det för våra läsare: Rättens ordförande: Är ni tapetsören hr N. N.? Tapetsören: Ja, hr ordförande, det jag. Ordf.: Nå väl, är det ni, som haft att göra med inredningen af Uttorkningsaktiebolagetalokal? Tapetsören. Ja, hr ordförande (med flytande tunga) det å just min specialitet, det, att leverera allt som hörer till uppsättande af en dylik affarslokal... Jag levererar allting, ända ifrån bokhällarnes Prlåi till möblerna i direktorens rum, från den brandoch dyrkfria kassakistan till kontorsbeijeningens livröer. På tjogofyra timmar å allting klappadt och klart och hrr aktietecknare kunna infinna sig. Så fort en sådan affär som uttorkningsbolagetbfke dyka upp, skickar man efter mig, iag känner till saken och allt efter det kapital, som skall upplänas, levererar jag en mer eller mindre dyrbar ioredning. Då Lutiorkningsbolagetvände sig till mig, behöfde jag endast kasta en blick på prospekten: Tre millioners kapital, Orne-mossarne, 500 fres pr aktie, hm... ganska bra, jag beräknar affären på högst 6 månader... störta er inte i några onödiga kostnader, tag ni rips istället för schagg i ert kabinett, det smäller lika högt... Ordf. (förvånad). S2 ni verkligen all detta? Tapetsören (med en ärlig mans hela frimodighet). Ja ja men, precis som jag har haft äran säga hr presidenten... man har också lyssnat till mitt råd och jag levererade ögonblickligen hela den mobilier, som tillhört Aktiebolaget för flodfiskerier ru 2 Så-å, har det upphört med sin verksamet ... Tapetsören. Jaha, för ögonblicket, verkställande direktören sitter just nu inne på tre ärs tuktbus! Den glade Calle 8. träffade på en Ålitvadtillställniog tillsammans med en fet och treflig hedersknyffel, med hvilken han genast proponerade brorskäl. Nu ska bror komma hem och helsa på mej, sade den treflige. — Jaha bevars, hva heter bror? sporde Calle. Den treflige sade sitt namn. Nå, hvad å bror för slag? frågade Calle vidare. — Hemslagtare, blef svaret. — Usch då, nej, då törs jag visst inte komma, utropade Calle, slog för sig med händerna och sprang bort från sin Ånyaste bror. Breflåda. Till -Den intresserade. Krönikeskrifvaren har funnit det lämpligast att, på sätt, Ni flnner, gå Er önskan till mötes. Närmare och mera säkert till målet ledande åtgärder torde Ni och Edra vänner personligen bäst kunna vidtaga. Stockholms-Korrespondens. m.