Göteborgsposten – 4 december 1874, sida 2

ej ännu afhörts, men Amelie tröstade sig med den tanken att sådant ej ginge så sort. Till hennes återkomst skulle ju i alla sall sanningens makt hafva segrat! Fåfängliga beräkningar! Tre veckor senare fick Amelie följande bref från min medhjelperska: Bästa Amelie. De underrättelser jag här har att meddela dig, äro tyvärr icke på långt när så fröjdefulla som jag hoppats. Fatta emellertid mod; allt skall nog bli bra, ehuru det kommer att dröja mycket längre, än vi båda föreställt oss. Tänk dig, Amelie, att dessa damer, som vi ansågo så lämpliga, och hvilka visserligen skulle varit lika färdiga att omtala det goda som det onda, blott för nöjet att få yttra sig — tänk dig, säger jag, att dessa båda hade ett fel, på hvilket ingen af oss tänkte: de voro och äro närsynta. Då jag, under mitt försvar för dig, vädjade till dem, förklarade de derföre med en mun att de ej kunde yttra sig, dels emedan de i allmänhet se illa, och dels emedan det vid ifrågavarande tillfälle i anseende till ditt illamående varit temligen mörkt i rummet. De förtego dock, hvad jag sedermera fått höra att de omtalat — något så oförklarligt att jag trodde på underverk ända tills jag till en viss grad kom intrigen på spåren — det nemligen, att de i en ask, till hälften dold under en sjal — oaktadt sin dåliga syn! — sett en peruk I! Nog märkte jag att de ifrigt snodde omkring i rummet; men jag tycker i alla fall, att stämda resan. Något gynnsamt resultat :