Göteborgsposten – 4 december 1874, sida 2

— —ä25— OUOLCSCN...OÖJÖJ — — —— Det är ett godt tecken, att sådana sträfvanden väckte till lif, ty det hänvisar på ett ökadt fosterländskt intresse. Sjelfva syftningen anse vi böra i allo godkännas. Spräket, hvilket så att säga utgör ett uttryck för fosterlandets under århundraden samlade andliga kapital, är en dyrbar egendom, som icke ostraffadt vårdslösas; ty sjelfständigheten på andens områden utgör i sjelfva verket den oundgängliga förutsättningen för den yttre sjelfetändighet, som vi benämna politisk frihet. Låtom oss således bemöda oss om att bibehålla ett eget svenskt språk oberoende at alla främmande obehöfliga tillsatser! Det är obestridligt, att i dagligt tal och ännu mera i skrift förekomma ej så tå främmande ord, för hvilkas begrepp finnas fullgoda svenska, hvilka uttrycka alldeles detsamma. Detta är dels en lemnivg från en söregående dåraktig tid, då det ansågs fint att i tid och otid ståta med utländska uttryck, dels en följd af de nyheter, som det nyaste utvecklingea-och bildningsarbetet fört med sig. Till den förra gruppen höra sådana ord som joutenera i st. t. påstå, tolerera i st. f. tåla, medgifva, underkasta sig, persuadsra i st. f. bedja, öfvertala, aimablo i st. f. älskvärd, horrible i st. f. afskyvärd, plausible i st. f. antaglig, sannolik, protektion i st. f. beskydd, och en massa andra; till den senare höra sådana som rails i st. s. jernvägsskenor, slespers i st. f. syllar, train i st. f. bantåg o. 8. v. Alla dylika ord böra ovilkorligen anses säsom utbördingar, åt hvilka hvarje fosterländskt sinnad man är skyldig att ej egna någon uppmärksamhet genom att begagna dem. Blitva alla dylika ord vederbörligen utmönstrade ur det bildade skriftoch samtalsspråket, skall man hafva vunnit ej så obetydligt. Så långt äro vi öfverens med våra språkrensare, men ej längre. Eftersom våra ärade samtida nu som bäst äro i farten med att angifva sina tycken i språkfrågan, vilja äfven vi antyda vår ståndpunkt härutinnan, och få då förklara, att den ytterlighet, med hvilken våra språkrensare fara fram, ej bebagar oss på annat sätt, än att den stundom retar till ett löje, och att vi ej ämna att verka för densamma, Dessa herrar hafva tagit sig ett omöjligt arbote före, nomligen att vända om floden och föra den tillbaka till dess källor. De vilja icke blott införa ett strängt svenskt uttryckssätt, sådant som den närvarande tiden begagnar det, utan de vilja äfven undantränga såsom fullt svenska erkända och af alla förstådda ord genom att i deras ställe påtruga oss ord från fornsvenskan, hvilka det svenska folkets förtäder i tjugonde led använde, men hvilka nu fallit ur det allmänna språkmedvetandet. Att t. ex. skrifva hemuleman i st. f. ombud, vån i st. f. sannolikhet, till dömes i et. f. till exempel är naturligtvis att göra våld på tidens eget bildningsarbete och återvända till en för länge, länge sedan öfvervunnen ståndpunkt, då språket icke blott i enskildta ord utan i hela sin formlära och eatslära var ett anuat än nu. Ett vetenskapligt studerande af vårt språk har först i senaste tider begynt, och det är helt naturligt, att detta nya arbete förer åtskilliga barnsjukdomar med sig, hvilka sjuklingarne sjelfva, hunna till mognare ålder, torde blifva de förete att förneka. Men äfven om vi lemna de största ytterligheterna åsido, våga vi med säkerhet påstå, att det är alldeles omöjligt att följdriktigt genomföra de strängare språkrensningsgrundsatsorna i allmänhet. Att använda ord af uteslutande svensk klang låter sig i många fall ej göra. ll bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt, säger Tegvr, och så hafva en mängd saker och begrepp skommit till oss utifrån, dem vi förgäfves söka att omdöpa, sedan bruket en gång tagit de utländska namnen för goda. Vi tala nu ej om sådana ord, som redan länge haft burskap i språket, såsom butelj, teater, hotell, kontor, samt en mängd titlar på embetsmän och namn på vetenskaper, utan om sådana, som helt nyligen kommit derin, exempelvis telegraf, fotograf, trottoar, för att nu ej nämna aseptin, krinolin o. d. Då vi i vårt språk före införandet af de saker, som dessa ord beteckna, icke hade och icke kunde hafva några uttryck för dem, återstår oss ingen annan utväg än att ordagrannt öfversätta dem. I bästa fall skulle man få sådana ord som snabbskrifningsanstalt, lWYusafritare (afdagatagare ?), sidogångbana, motförruttningamedel o. s. v. Som hvar och en ser, hafva dessa ord, förutom andra, den olägenheten att vara alltför långrandiga. Ett dylikt sätt att verka för svenska språkets renhet skulle allt för mycket erinra om den sostorländske tysken, som skulle öfversätta ordet provisor och för att få det riktigt tyskt och riktigt tydligt återgaf det med det lilla nätta ordet: Gesundheitswiederherstellungamittolexusammensetzungaverhältnisskundiger. Lyckligare var visserligen en viss professor vid Karlberg, som öfversatte ordet tangent med snudd och co-tangent med kosnudd, men dylika snillrika fynd torde vara eällsynta. Stundom inträffar, att man med ett svenskt ord ej kan uttrycka alldeles detsamma som med ett ord af utländskt ursprung, hvilket för öfrigt synes vara alldeles motsvarigt. Det finnes skiftningar i betydelsen, af hvilka hvarje L.NL88 —Jr I s—-— ORV LIR — ej ännu afhörts, men Amelie tröstade sig med den tanken att sådant ej ginge så fort. Till hennes återkomst skulle ju i alla fall sannin