Göteborgsposten – 4 december 1874, sida 2

hustrus sängkammare, der denna befanns liggande. Med matt röst helsade hon dem välkomna. På deras frågor om hennes tillstånd svarade hon att hon nu kände sig något bättre och tänkte på att stiga upp. Detta förklarade de dock med en mun att hon icke borde göra: hon såg dertill alltför blek och matt ut. Sanningen var att hon denna dag skulle sett ut som en rosenknopp hade hon ej, för att ge sig en mera sjuklig färg användt ett betydligt qvantum hvit smink. — Emellertid, yttrade Amelie, måste jag be er ursäkta att jag tager emot er såhär. Men mitt hufvud var på morgonen så ömt, att jag ej vågede låta lägga upp håret. De fremmande försäkrade naturligtvis att det blott vore en sak, de ej kunde ursäkta, den nemligen, om hon generade sig: de skulle sjelfva i så fall bli riktigt sjuka. — Nå efter det så är, yttrade Amelie i glädtig ton, så tar jag mig friheten och ringer på min kammarjungfru just för att lägga upp mitt hår, ty jag lider verkligen sjelf af att se ut på detta sätt. Kammarjungfrun kom, och nu börjades en frisyr som bordt öfvertyga hvar och en om huru fast rotadt Amelies vackra hår verkligen var. Sedan operationen var öfverstånden dröjde damerna ännu en stund och lemnade sedan min stackars Amelie med svidande hårrötter, men ljuft öfvertygad att förtalets orm snart skulle få sitt hufvud krossadt. III. Ett par dagar senare företogo vi den be