Göteborgsposten – 4 december 1874, sida 2

— — ää—ä—pä— skriftställare bör hafva en obestridd rätt att degagna sig. Så t. ex. är poet ej alltid detsamma som skald: Åpoeter äro i våra dagar litet hvar, skalder ega vi endast få; komediant är ej detsamma som skådespelare: detta ord betyder en skådespelare af lägre ordning. Dylika exempel skulle kunna framdragas i mängd, om det lilla utrymmet för en tidningsuppsats tillte det. I sådana fall anger den främmande parallelformen en rikedom i begreppet, som det vore löjligt att begränsa — om det läte sig göra. Aftonbladet har i en tidningsöfversigt ognat oss en uppmärksamhet, hvars vänlighet vi tro oss veta rätt uppskatta, om vi också kunde hafva gjort anspråk på litet större samvetsgrannhet i återgifvandet af vår mening. Vi behöfva väl icke upplysa våra läsare om innehållet af en i G.-P:n förliden vecka förekommande uppsats om de öfverdrifna lofqväden, som en insändare, i. A-B. egnat poststyrelsens chef, hvilket osmakliga rosande vi bland annat ansågo dels komma för tidigt dels icke hafva behöft åtföljas at ett oskäligt nedBättande af en annan styrelses ledning. Vi behöfva icke upprepa, hvad vi förut sagt. För A.-B:s skull påminna vi endast, att vi aldrig sagt, att poststyrelsen i sina åtgöranden bör rätta sig efter den ena eller andra tidningens beqvämlighet. Endast för så vidt tidningarnes intresse sammanfaller med allmäabetens bör det förtjena asseende. Vi hafva måhända hyst några farhågor, att poststyrelsen af det ovanligt vänliga förhållande, som tyckes råda mellan densamma och A.-B:s styrelse eller redaktion, skulle föranledas att på detta häll hemta upplysvingar om en del anordningar till allmänhetens — och hvarföre icke äfven tidningare? — fromma, men då vi höra A.-B. nu försäkra, att den betraktar reformerna i postverket ur allmän synpunkt, äfven om en eller annan landtbo genom dem skulle blifva lidande, så vilja vi ej vidaro beröra dessa farhågor. Landtborna få väl tillsvidare, likasom Stockholma handelaförening, finna sig i, att A.-B. anser sig företå den saken bättre än de. Vi böra kanske också erinra A.-B., att vår fordran, att man bör se följden af de sista postreformerna, innan man alltför mycket prisar dem, icke är alldeles oberättigad. Lika litet oberättigade äro telegrafstyrelsens anspråk på att icke blifva oförtjent nedsatt. Allmänheten lärer heller icke frestas att göra en jemförelse eller fälla sin dom med stöd af insändarens kategoriska och allmänna loford eller tadel, ätven om A.-B. sjelf i en tidningsörversigt söker stäcka dessa, fortfarande utan angifvande af annat: än vitsord i allmänhet öfver den ene eller andre. Slutligen tillåta vi oss ännu en gång anmärks, att vi för vår del icke beklagat oss öfver, att postetyrelsens åtgärder icke gagnat oss personligen. Vår möda eller våra uppoffringar kännes alls icke tunga, om vi, såsom vi tro osa kunna, lyckas öfvervinna svärigheterna och tillfredsställa allmänhetens billiga fordringar. Vi hafva endast anfört sakförhållanden och framställt vår förmodan, att dessa icke borde afhålla oss från att ytra vår mening, och härvid hafva vi nu endast det att tillägga, att äfven morgontidningar och deras äsarekrota höra till den allmänhet, hvilkens fördelar poststyrelsen bar att afse, och vi göra detta tillägg i samma förhoppning, som vi förut uttalat. För öfrigt tro vi, att A. B. går något för långt i sin artighet mot oss personligen, då det heter: Vi medgifva villigt, att de vedermödor, med hvilka, efter hvad man spörjer, G. P:s utgifvare haft att kämpa, och dem han ytterligare befarar, förtjena stort och allmänt deltagande, och vårt hjerta ömmar lifligt för honora. Då vi sagt, att vi, i förhoppning om vårt postväsendes fortgående utveckling, sett förändringarne utan att klaga och utan ledsnad — om också icke med Aftonbladsinsändarens otidiga hänförelse — så hafva vi, synes det oss, icke gifvit A. B. någon anledning att beklaga sorgen. Men då vår hufvudstadasamtida förmodligen gör anspråk på att vara ett mönster af gad ton, eå äro vi villiga att besvara artigheten och icke blott beklaga allt möjligt obehag, som A. B:s utgifvare i ein ställning som publicist inom det ena eller andra lägret då eller då kunnat röna, utan ätven lyckönska honom till hvarje tillfredsställelse han af denna sin verksamhet haft, icke till förglömmandes det värliga förhällande, som synes råda mellan hans blad och k. poststyrelsen. Från Hufvudstaden.