Göteborgsposten – 27 november 1874, sida 1

— Herr vicomte! sade han; herr chevalier! madame! Vid Coquelicots kallelse inträdde tre personer i rummet. Först kom Fleur-de-Mai, hvars ögon lyste af förbittring, sedan vicomten, hvars blekhet förrådde en stark sinnesrörelse, slutligen en svartklädd qvinna, hvars ansigte till hälften doldes under en svart sammetsmask, och hvars blick hade det uttryck, som är egondomligt för dem, hvilka oupphörligt tärts af en sorg. Cchevaliern uppgef ett anskri. Fleur-de-Mai tog sin syster vid handen och förde henne fram till sängen. — Min syster, sade han, ni har svurit en ed för herr chevaliern, är det ej så? ; — Jo, svarade Bluette, i det hon vände på hufvudet, liksom om chevalierns åsyn ingifvit henne en oöfvervinnelig afsmak. — En högtidlig ed? — Ja. — På ett krucifix? — Ja, svarade hon ännu en gång. Vicomten närmade sig nu. Han liknade en man hvilken plötsligt väckts upp af en åskknall. Hans kropp rördes af en konvulsivisk darrning. Bluette tog bort sin mask och kramade sin mans arm liksom för att bjuda honom att vara tyst. Du Vernais hade återrunnit något af sin själsnärvaro, och denne mans djefvulska elakhet kom åter i dagen midt under hans häpnad och förfäran, — Madame: misstager sig helt visst, svarade han fräckt; hon har ej svurit någon ed till mig. — Ni ljuger! utropade Fleur-de-Mai. — Min herre, sade chevaliern hånfullt, det är verkligen mycket modigt och mycket ädelt af er att med sådan beskyllning förolämpa en man, som är sängliggande och döende,