Göteborgsposten – 26 november 1874, sida 2

— Ett ögonblick, herr chevalier, ett ögonblick! sade Coquelicot till honom. Jleur-de-Mai stannade. — Hvad vill du? frågade han. — Min herre, svarade den hederlige väpnaren, chovalier du Vernsis är sårad och lidande; han skulle måhända svimma ef, om man trängde in till honom häftigt och oförberedande. Tillåt mig derföre anmäla er och införa er. Coquelicot och hans tre följeslagere stego af vid trappan, hvarefter väpnaren gick fram och ropade sakta på sin vän Antoine. Då denne yrvaken stack ut hufvudet genom ett fönster i bottenvåningen, yttrade Coquelicot till honom: — Vän Antoine, här kommer jag med två adelsmän och en dame, som din herre håller mycket af och som vilja förfråga sig rörande hans helsotillstånd. — De komma något tidigt, anmärkte lakejen vresigt. — De komma långväga ifrån för att få träffa herr chevaliern och ha ej så noga mätt afståndet efter tidsmått: öppna för oss i alla fall. Antoine öppnade; han stod på mycket god fot med coquelicot, som tycktes vara liksomYhemma hos sig på stället. 2— — Nin gode vän, sade väpnaren till honom, är din herre bättre? — Ja, herr Coquelicot; han lider ännu, men är bättre. — Godt, sade Coquelicot i belåten ton; sofver han? — Jag tror ej det, min herre. — Det var bra, det; ty om han sofvit, skulle jag ej havelat väska honom. Men som han ej väntar sig besök af dessa två adelsmän och denna dame, och då möjligtvis glädjen öfver att se dem kunde bekomma honom illa, ifall den blefve för plötslig, skall jag gå och förbereda honom derpå, i det jag ensam inträder i hans rum, (Forts.)