Göteborgsposten – 25 november 1874, sida 2

— Ack! ni är då ändtligen fri, herr chevalier! utbrast Coquelicot förtjust. Fleur-de-Mai omfamnade honom; men den trogne tjenaren kände sin glädje försvinna, då han såg sina följeslagares dystra miner. Efter tjugo minuters förlopp stannade hästarne framför hotellet vid rue Saint-Jacques. Coquelicot gjorde sig sjelf den frågan, hvilken sorglig dram som tilldragit sig mellan dessa två män, hvilka förut hållit af hvarandra och nu intogo en fiendtlig hållning mot hvarandra. Herr de Mailly inträdde i sitt hotell utan att ha vexlat ett ord med Fleur-de-Mai; han förde honom till den dystra salen, som hade utsigt åt trädgården, och lemnade Coquelicot qvar i ytterrummet. Derefter öppnade han ett litet skåp och framtog derur en bundt bref, bland hvilka han utvalde ett. — Känner ni Bluettes handsvil? sade han. Dermed räckte han honom brefvet. Fleur-de-Mai tog det med darrande hand. Det var ett kärleksbref, som bar spår af den häftigaste passion, ett bref som blott kan skrifvas af en qvinna, som förirrat sig och beherrskas af en oförnuftig passion. Svetten framdroppade på Fleur-deMais bleka panna. Han vände brefvet mellan sina fingrar och liknade en man, som söker ordet till en olycksbringande gåta; derefter såg han på utanskriften: Till herr chevalier du Vernais.Fleur-de-MTai uppgaf ett rop. Vicomten räckte honom då ett andra bref. Detta var dateradt Genådve och affattadt i följande ordalag: Min herre! Då ni i går infann er hos mig, var ni ur stånd att höra mig. Brefvet, som slumpen låtit falla i era händer, förklarar er yrede. Ni har velat ha en duell; jag kunde ej annat än samtycka dertill. I går, då det sår ni gifvit mig satte mig ur stånd att fortsätta striden, förklarade jag inför era vittnen, att jag ej tillfogat er någon förolämpning. Jag upprepar det i dag, emedan det är