Göteborgsposten – 23 november 1874, sida 1

—U—I—k — ———— löfte. Man slog ut kortena. Stiftafrun tournerade och jag vann de hundra louisdorerna. — Nu, sade hon, skall ni få höra mitt vilkor. Hon drog mig bort till ett hörn af salongen och tillade: — Ni gifver en bal i öfvermorgon? — Hvars skönaste prydnad ni skall bli, svarade jag artigt.. — Nåväl, återtog hon, ni måste gifva mig en dansör efter mitt eget val, endansör som utför menuetten på ett alldeles hänryckande sätt. — Hans namn? Jag skall bjuda honom. — Chevalier de Chastenay. — Hvar bor han? — Hos er, min herre. Han är på Bastiljen. — Ah! För tusan! utropade jag, omöjligt! — Jag har ert löfte, grefve. — Men om han undkommer under balen? — Begär hans hedersord på, att han klockan tro på morgonen skall återinträda i sitt fängelse. Han skall gifra er det. Han är adelsman, han skall hålla det. Fleur-de-Mais hjerta slog häftigt, under det guvernören talade; ännu en gång glömde vår hjelte Bluette för att med förtjusning drömma om den häsförande madame de Mailly, — — Ni ser, min herre, tillade herr de Launay, ätt jag uteslutande har er grannlagenhet att förlita mig på. Jag skall för er göra någonting oerhördt, och om jag ej får ert hedersord på, att ni ej skall försöka fly, ty mina egna rum äro ej något fängelse, skall jag vara nödsakad att under balen ständigt låta er åtföljas af en soldat, som skall skjuta ner er vid minsta försök att undkomma. — Iagna er, min herre, svarade Fleur-de-Mai, jag gifver er mitt hedersord på att klockan tre på morgonen återinträda i mitt fängelse.