Göteborgsposten – 23 november 1874, sida 1

lysta salonger, som voro dekorerade i tidehvarfvets pompösa men något tunga stil. Fleur-de-Mai stannade förbländad på tröskeln; derefter tyckte han sig vakna upp ur en dröm . .. det förekom Honom som om Bastiljen och hans mörka fängelse voro en vision, en mera från hvilken han slutligen blifvit befriad. Han varseblef herr de Launay och gick mot honom för att betyga honom sin vördnad, under det hans blickar sökte balens drottning, henne för hvars skull han kommit, men som ej ännu var anländ. Herr de Launay var, om man ej tager den förskräckliga syssla han beklädde i betraktande, en sällskapsman. Han mottog Fleurde-Mai med det behagligaste småleende, tog: honom vid armen och presenterade honom för flera damer efter hvarandra utan att yttra ett ord, som kunde lemna en aning om, att den unge mannen ver hans fånge. — Chevalier, sade ban till honom helt sakta, madame de PrG-Gilbert och hennes nidoe äro ännu ej komna, men de komma, och jag har för em timma sedan fått en biljett från stiftsfrun. ; — Stittafrun skref till mig, att hennesatant är okunnig om, att ni är på Bastiljen; således ej ett ord som skulle kunna låta henne förmoda det. — Var lugn, min herre, svarade Fleur-de-Mai. — Jag sjelf, tillade guvernören artigt, har glömt de och skall ej erinra mig det förr än i morgon; följaktliger är ni fri till klockan tre. Å Fleur-de-Mai bugade sig. I detta ögonblick öppna des dörren till den första salongen, och en kammartjenarc anmälde : — Marquisinnan de Pr-Gilbert och stiftafrun d Mailly. Fleur-de-Mai bleknade hastigt och allt hans bloc strömmade till hans hjerta. (Forts.)