Göteborgsposten – 23 november 1874, sida 1

Jernvägsärenden. I torsdags hölls ett möte i Jönköping för ötvorläggning om frågan om den föreslagna jernbanan Jönköping (eller Tenhult) — Götebor9. Derom läses i Jönk. Dagbl-: Jernrägessammantrådet var besökt af en stor mängd för företaget intresserade personer dels från Jönköpings stad, dels ifrån Mo, Tveta och Östbo härad. Mötet SS af inbjudaren, landshöfdinn grefve Erik Sparre, som i korthet framstälde anedningen hvarföre han funnit sig föranlåten att i denna fråga sträcka sin verksamhet utom det honom anförtrodda län. Marks och Kinds härads behof af kommunikationer hade hos honom först väckt tanken h den föreslagna jernvågen Göteborg—Tenhult. På ramställning af presidenten Darin blef grefve Sparre vald till ordförande med förbehäll af rättighet för honom att deltaga i diskussionen. Till vice ordförande valdes kapten Carl Ribbing. Diskussionen öppnades af mötets utsedde ordförande med fen inledande framställning, deri han vädjade till det nu mer fullt utbildade medvetandet ou jernvägars nödvändighet — en nödvändighet, som för öfrigt vore mer befallande för Kinds Marks och Bollebygds härad i Elfsborgs län, än för Mo, Tveta och Östbo härad i Jönköpings län. Tal. påminte om den orättvisa — ordet betonades —, som begicks, när Lagalinien förkastades, och om nödvändigheten att godigora hvad som då: felades. Såsom bevis på möjligheten att setadkomma jernvägar utan ekonomisk förlust anfördes exemplet af stambanorna, som under är 1864 forslat 5 millioner centner fraktgods, 1868 12 mill, 1869 19 mill. och i år antagligen 25 åzc30 millioner. Detta vore ibland andra ett bevis för den satsen, att jernvägarne icke blott betjenade trafiken, utan äfven skapade trafik genom att na uppkomsten daf nya — Den föreslagna rigtningen ifrån öster it vester medförde svårigheter, som förut aiskräckt ifrån försöket att bygga jernvägar tvärt öfver åsar och dalsänkningar. Men modet hade växt med tiden och framgången: sedan jernvägar blifvit bygda öfver och under Alperna, kunde man icke i vårt land tala om några omöjliga terrängförhållanden. Vid undersökningarne hade två alternativ framstält sig: en sydligare rigtning, afseende Tabergs bergslags intressen i främsta hand, med en föreslagen kostnad af omkring 16 millioner kronor, och en nordligare, afseende hufvudsakligen den närmaste vägen till Göteborg med ett kostnadsförslag af 18 millioner kronor hvilka genom låneomkostoader och dylikt skulle stiga till några och 20 millioner kronor. Tal., som ej ville framställa företaget som lätt, anförde att statslån ej antagligen kunde fås före 1876 och att utländska kapital endast med tveksamhet inläte sig på jernvägsspekulationer, helst som deras föregående erfarenhet i Sverige ej lockade till efterföljd. Som ändamål med mötet anfördes dels utrönande af de orten rådande meningarne om banans rigtning, dels utväljande af en interimsstyrelse, som kunde. verka för sakens framgång. Vid den derpå följande diskussionen gjorde sig allmänt den mening gällande, att Jönköping vore den föreslagna banans oyilkorligen lämpligaste ändpunkt, dels med afseende på denna platsens betydelse såsom aslärsplats, dels ock särskildt med afseende på dess betydelse såsom Tabergs bergslags lämpligaste utfartsplats och för den direkta förbindelsen med Wetterns betydande kommunikationssystem. För denna åsigt yttrade sig nästan alla talarne, brr kapten Ribbing, disponenten Hay, handl. Sandvall, kammarherren Strokirch, HBorglaas i Bondstorp, Änders Johannesson i Bäck, kronolänsman Carl Örre, hofmarskalken Löfvenskjöld, riksdagsman A. W. Wigardt, assessor Printzensköld, J. W. Spånberg, assessor. Korsell, rättaren Andersson i Taberg, Isak i Gölhult och häradshöfding Ekenman, som förklarade, att ehuru Halmstad-banans rigtning åt Nässjö vore bestämd, så bibehölle den dock fortfarande namnet af Halmstad— Jönköpings jernvåg, och fullbordandet af den dermed angifna rigtningen ansåges för en framtidsplan. Endast ryttmästaren Ribbing och patron Westman talade för rigtniogen åt Tenbult i första hand säsom den närmaste förbindelsen emellan Nordsjön och Öster sjön. För öfrigt gjorde sig angående banans sträckning åtskilliga meningar gällande, i det somliga ville att den skulle gå ifrån Jönköping öfver Taberg ål Götafors och derifrån åt vester emot Göteborg, och andra föreslogo andra modifikationer af den i sam: manhang med undersökningarne föreslagna rigtningen. Mest egnadt att vinna allmänt bifall torde de