Göteborgsposten – 20 november 1874, sida 2

hastiga slag anade vår hjelte hvems hand det var, som skrifvit den. En utomordentlig glädje uppfyilde då fångens själ. De mörka murarne, do talrika riglarne i hans fängelse försvunno för ett ögonblick och genom det trånga, med tjocka galler försedda fönstret kom liksom en fläkt af den välluktsdoftande luft, som är så ljuf att inandas och som kommer en att älska lifvet, då det förgylles af kärleken, den mest strålande, den varmaste af solar. Men glädjen försvann snart och sorgen kom tillbaka... Denna kärlek, hvaraf man skickade honom ett vittnesbörd, var ej den framdeles omöjlig? Bluette, hans af sorg förkrossade syster, skulle hon ej komma till Fleur-de-Mai och säga: — Den som du älskar är systern till den man, som trampat min heder under fötterna och förgiftat hela mitt lif? Mörker beslöjade således åter den solstråle, som förekommit honom såsom frihetens morgonrodnad. Två dagar förflöto ytterligare. Mot aftonen af den andra, vid den tid på dagen då två soldater kommo för att föra Fleur-de-Mai ut på platformen, der han kunde promenera två timmar om dagen, måste den unge mannen qväfva ett anskri af förvåning ... I den ene af soldaterna hade han känt igen Coquelicot. Denne lade hastigt ett finger på sina läppar för att anbefalla tystnad, derefter yttrade han sträft: — Klockan är åtta, herr 83; vill ni hemta frisk luft? — Ja, hvarför icke? svarade Fleur-de-Mai. Han följde de båda soldaterna ut på platformen, hvarest redan förut några fångar promenerade, likaledes åtföljda af två landsoldater eller schweizare. Den soldat, som åtföljde Coquelicot, kom då ett litet stycke efter, vare sig med afsigt eller af slump, och den gamle sergeanten sade hastigt till Fleur-de-Mai: