Göteborgsposten – 20 november 1874, sida 2

Folkets hjerta utaf glädje Klappar med fördubbladt slag, Vet så väl, att tåget öppnar För dess kraft en verld i dag. Ej af skogarna och bergen Nägons utsigt skymmes mer; Obegränsad hvarje torfva Nu kring land och rike ser. Fredligt bunden medborgskrona Har en glorias hela glans: Bästa gränsen kring ett rike Vore väl en eklöfskrans. Jublet, hvarmed tåget helsas, Glädjen i hvart anletsdrag, Dukarne i luften vifta, Det är folkets glatta lag. Icke svärdet uppå vågen Kasta vi, som fordom dags, Vida mer i vågskåln väger Nu för folken minsta ax. Riket och dess bygder städse Till hvarandra stå i skuld; Löses bäst, när dem emellan Brygga slås, som nu, af guld. Freden har triumfatorer An i dag, som kriget förr; Vakt de stå vid rikets altar, Svärdet vaktar vid dess dörr. Kringbasunadt romar-välde Ett triumftåg icke såg, Af för folken sådant värde, Som ett festligt jernvägståg. Det är framme. Målet hunnet. Bifallssorlet tar ej slut. In i statens tjenst det viges. Konungslig är vår salut. 3. Du alla tiders största under. Som stormen stark, som blixten snar, Välkommet var till våra lunder Ä Och våra fält! Välkommet var! Med dina lungor utaf vatten Och lågor till din andedrägt, Ej blott om dagen, nej, om natten Du kämpar lika oförskräckt. Emellan skilda folk och länder Du väg skall bana som en elf, Som dagligt går och återvänder, En rörlig marknad i sig sjelf. Fyll de förhoppningar, du väckte, Då än du var en tanke blott, Och bättre gäfva ej vårt slägte Har kunnat få, än nu det fått! 4. Försvunnan är taflan; dess himmel förbi. Hvad snille och styrka och djerhet deri! Arbetet har äfven sin poesi. Ett varde det finnes, som skapa än kan, När tankar och handlingar stöda hvarann Och gå till sitt mål, som en enda man. Vid brådjupet vakter af brobufvwn stå, Och klipporna sig till triumfbagar slå, Och bansträngar fram öfver kärren gå; Arbete och kunskap med samdrägtig hand, Och sena i armen och hjerta i brand, Så länkat hvar jernråg omkring vårt land. Kungsvägar det är af föryngrande kraft, Jerntågor af lif, som vi förut ej haft. Lifsådror, som svälla af must och saft. I tidsandan finnes det majestät. När kraftiga handlingar följa dess fjät, Och verldsklotet bandas med jernvägs-nät. Här kommer ett bantåg vid skogarnes bryn Med rökhvirflar fladdrande bögt emot skyn. — I sanning en storartad scen och syn! Hvad märkliga skatter af odling det bär, Hvad mussor af menskor från fjerran och när, Af verldsmarknan sjelf det ett utkast är! Der folket helt nyss som i dödsslummer låg Och knappast en hydda i skogen du såg, Hur allt sig förändrat i värf och håg! Palatser och städer på nyodlad mark, Och gyllene grödor och blomstrande park, Och fosterlandskärlek, bäd djup och stark! Så kommer en tid och en annan förgår. Ej något i verlden för evigt består. På vintern, som flyktar, det följer vår. Det gamla till ro dock med ära må gå, Det nya på griften som segrare stå, Af verlden beaktade båda två! All nyare bildning, — det är dess natur, — Med framgång bekämpar vår äldre kultur, Att höja sig sjelf som en sOaix derur. Hvad härligast menniskoanden dock skänkt Måhända årtusenden förut ha tänkt. Fast strålen till oss förr än nu ej trängt. Till Chefen för Civildepartementet Statsrådet m. m. Herr P. Å. Bergström, d. 18 nov. 1874. Ett upplyst hufvud man i alla daer Lofprisat såsom mannens bästa smycke; Men om en guldknapp på ett rö man har Betyder det väl ändå icke mycke. Ä Ett lustslott blott är hufvudet, ifall En grundfast viljekraft ej upp det bärer; Rättskänslan sofrar tanken till kristall Och viljekraften oss logiken lärer, Det roten är, som eken styrka ger, Och kölen, som gör skeppets gång så säker; I karakteren rot och köl jag ser För all den härlighet i hufvudt leker. En karakter du är, en verklig man, En äkta stridsman kan man väl dig kalla; För hvad en gång du rätt och rigtigt fann I ögat oförskräckt du blickar alla. I hvarje samhällsfråga bör man stå, Som stode man bredvid en ättestupa; Det stärker anden, klarnar den också, Ifall beredd man är för den att stupa.