Göteborgsposten – 20 november 1874, sida 2

— Joe, min herre. — Huru länge har ni varit på Bastiljen? — I aderton dagar. — Aha! sade guvernören likgiltigt. Han fortfor att betrakta Fleur-de-Mai. — Ni är ung, sade han, och jag kan förstå att ni är en gunstling hos damerna. Fieur-de-Mai förstod ej meningen. — Ni inser, min herre, fortfor herr de Launay i den lätta ton, som han skulle ha användt för att tala om regn och vackert väder, att jag ivgalunda vill fråga er om anledningen till att ni är hos mig. Man för till mig en fånge på grund af en arresteringsorder, jag låter inskrifva fången, det är alltsammans. Det öfriga rör mig ej. Jag har trehundra adelsmän här, jeg känner knappt deras nemn, och jag var ännu i går okunnig om ert. Det var nu Fleur-de-Mais tzr att betrakta guvernören. Han kunde ej begripa hvaråt han syftade. — Gör er derföre inga illusioner, min herre; jag har låtit hitkalla er af helt annan anledning än för att återgifva er friheten. När man en gång är hitkommen, slipper man nästan aldrig härifrån. Bastiljen är en graf. Fleur-de-Mai ryste. — Men, återtog herr de Launey, jeg var i förgår obetänksam nog att afgifva ett löfte med anledning af ett parti biribi, och jag är verkligen i stort bryderi för den sakens skull, Guvernören fortfor alltjemt att ha ögonen fästade på Fleur-de-Mai. — Jag spelade hos marquisinnan de Prå-Gilbert, min gamla väninna. Jeg spelar högt; uaturligtvis förlorar jag alltid. Min börs var tom, (Forts.)