Göteborgsposten – 20 november 1874, sida 2

O 2 Från Utlandet. Det vill nästan synas. som att Gladstones nya bok mot den påfliga ofelbarheten, hvilken bok i förbigående sagdt upplefver minst en upplaga om dagen, skall komma att i betydande mån klargöra de engelske katolikernas ställning, om den än derför icke kommer att vara af epokgörande natur. Mr Gladstone har nemligen vädjat till sina romersk-katolska landsmän och uppmanat dem att frigöra sig från den fara för förvecklingar, som det vaticanska konciliets läror kunna annars påtvinga dem. Härtill hafva tvenne framstående engelske katoliker svarat med offeatliga skrifvelser, hvilka hvar för sig äro af anteckningsvärdt innehåll: neml. lord Acton och lord Camoys. Båda öfverensstämma de deri — och det måste väl hvarje förnuftig menniska göra —, att Gladstones åsigter om förkastligheten af de nya dogmerna (om ofelbarheter) etc. äro fullt riktiga. Hvad mig beträffar, säger lord Camoys, så är jag af den meningen, att historien, sunda förståndet och min barnundervisning förbjuda mig att antaga den förvånande och nya läran om påfvens personliga ofelbarhet, om den än, såsom man påstår, begränsas till det vida området för tro och moral. Men han tillägger, att om man det oaktadt vill gifva gällande kraft åt de vaticanska påbuden, så måste både han och många andra medlemmar af romersk-katolska kyrkan ötver hela verlden komma att försättas i Åallvarsamma svårigheter. Lord Acton deremot, som länge varit känd för sina frisinnade åsigter och tydligen blifvit fullt van vid sin tvetydiga ställning, säger i sitt svar till mr Gladstone, att det icke är af någon praktisk betydelse, hvad en modern påfve än förkunnar för en förfärlig dogm eller för omoraliska grundsatser, ty lika förfärliga och ännu mera omoraliska dogmer hafva från urminnes tid sörkunnats af påfvarne, och de engelske romersk-katolikerna hade städse haft ett alltför sundt inre för att kunna af dem förskämmas. På grund häraf kan lord Acton icke alls finna något skål att tästa synnerligt afseende vid de anatema, som möjligen skulle komma att slungas emot honom från Vaticanen, derför att han ej, fastän romersk-katolik, kan eller vill fästa afseende vid en modern påfves nya dogmer. Han har således tydligt för sig, att han icke kan blifva offer för någon svårighet, då Vaticanen fordrar af honom lydnad och staten äfven å sin sida gör detsamma, d. v. s. då Vaticanen kräfver tro på påfvens ofelbarhet och erkännande deraf, men staten förbjuder det, emedan ett sådant erkännande skulle innebära ett undergräfvande af statens myndighet i vissa hänseenden. Lord Cawoys återigen är, i händelse af en sörvockling mellan stat och kyrka i Eogland, icke fullt säker på, om han skall lyda Vaticanen eller den borgerliga lagen, men det framskymtar dock, att han som engelsman snarare skall böja sig under den senare. De båda lordernas uttalanden äro särdeles upplysande deri, att de vederlägga de försäkringar, som erkebiskop Manning afgifvit i ett par svarsskrifvelser på Gladstones bok — nemligen att de påfliga dekreten icke skulle i något hänseende rubba samfundsmedlemmarnes borgerliga ställning till staten. Båda lorderna erkänna tvärtom, att de romersk-katolske sjelfva fiona dekreten vara oförenliga med deras borgerliga ställning. Men lord Acton säger öppet, att det icke skall komma att besvära honom, och lord Camoys tror det endast skola leda till en viss svårighet, ett slage inre valkamp, hvars utgång likväl är på förband gifven. Och härmed är den rätta positionen hunnen, såsom oss synes. Den praktiska lekmannaverlden är, bifogar Times med all rätt härtill, äfven i de mest preststyrda kyrkor, allt för stark för de teorier, som teologer och prester skulle vilja pålägga den, Påfven i Vaticanen, jesuiterna och andra andliga ordnar i deras afskildhet från det vanliga samfundet, må gerna roa sig, bäst de gitta, med