Göteborgsposten – 20 november 1874, sida 2

tt uppgöra sina egna teorier om hvad Uni erset borde vara; och de kunna naturligtvis lsamka folk en hel del bryderier genom sina örsök att sätta sådana teorier i kraft. Men materialet är allt för segt och hårdt, och har yckligtvis blifvit det mer och mer med hvarje århundrade. Verlden rör sig i sin egen bana och omkring sin naturliga sol, oberoende af alla de anatema som kunna utslungas öfver henne ifrån Rom. Man-kan derför med lugnt jemnmod åse de kristliga vapen, som framdragas ur den påfliga rustkammaren. Kanonerna kunna se mycket stora och farliga ut, men de kräfva män för att afskjutas; och om än kommandoordet skulle uttärdas från Vaticanen, skulle dock lydnaden deraf blifva alltför epridd eller litet allmän att kunna leda till några farliga följder. Den romersk;— katolska kyrkan är, kortligen, liksom alla andra kyrkor sammansatt af både lekmän och prester, och det skulle vara nästan löjligt att tro, det presterskapets myndigbet är alldeles otvifvelaktig eller obestridd. Allt hvad statsmännen ha att göra, är att lagstifta och styra i enlighet med en srisinnad civilisations fasta grundsatser, sådana de nu stadgats för hela slägteled, och de kunna trygt lemna gamla fördomar och deras moderna utvecklingar åt sig sjelfva. Den enda faran skulle ligga deri, att man genom våldsamma angrepp, vare sig med ord eller handling, upphetsade den tanatism som ännu ligger och gror bland folken. Må påfven och hans följeslagare gå sin väg: det sunda förnuftet går sin — blott man icke förvirrar förnuftets klara blick genom sebepaktiga upphetsningar som blodspränga ögat. Ett kallt leende är skarpare vapen mot det moderna påfvedömet, än alla Bismarcks kyrkopolitiska lagar. Röster låta sig förninmas om att Tyskland styr med fulla segel hän mot en penningkris, hvilken skall hafva sin grund i ombildningen at myntsystemet i förening med förändring i bavkreglementet. En ombildning af det i Tyskland rådande mynteystemet hade länge påfordrats derstädes, emedan en verklig anarki i det hänseendet rådde. Det fans der en trakt för floriner och en för thalrar, och tusentals förvecklingar och bryderier följde, ju mera de olika landen trädde med hvarandra i förbindelse. I åratal sökte man att bringa en lösning i saken, men det stannade vid blotta önsknipgarne, tills slutligen kriget kom och anskaffade de nödiga medlen för betäckande af kostnaderna vid operationen samt frambragte denna politiska lifsktighet, som satte lagstiftarne i stånd att lemna å sido alla underordnade betänkligheter. Genom en lag ändrades som bekant myntfoten och åvägabragtes myntenheten, och ifrån d. 1 nästk. januari månad skulle reformen träda i gällande kraft. Hittills har dess inverkan på affåärernas gång icke varit stor, men den kommer utan tvifvel att med nästa års inträde göra :sig märkbar, ty då skall man börja att räkna i mark, om man också endast har få mark. Men södern har begärt uppskof härmed, ty det bar ännu icke slutat beräkningarne för sitt gamla mynts konvertering, och det saknar nästan alldeles det nya myntet, hvarför Baiern och Wiictemberg måste begagna sig tills vidare af det gamla. Härigenom invecklas förhållandena, ty Tyskland skall på det sättet i sjelfva verket få en dubbel myntfot. Visserligen är enligt lag ingen tvungen att mottaga silfvormynt för mer än 20 mark, men guldmyntet är mycket sällsynt, hvarför man skall vara nödsakad att nöja sig med det myntet, som är i omlopp, eller också med papper. Detta är dock endast öfvergående svårigheter, skall man kanske säga; 20:marks-stycken i guld skola efter hand tillverkas, och i samma måa skall man indraga silsvermyntet. Men härvid bör erinras, att Tyskland icke skall få behålla sitt guld, om icke dess handelsbalans är gyasaw. Detta är den ej i närvarande stund, ty det inför mera varor, än det utför, och det ser sig försstt i nödvändigheten att tylla skilnaden med guld. Så fort de nya 10och 20:markstyckena i guld väl utfärdate, strömma de genast ur landet. Vid den debatt, som under några dagar egt rum i saken å tyska riksdagen, bar man velat miaska oron genom att säga, det utförseln af myntadt guld endast uppgått till ett mindre antal millioner, men allt är relativt: dessa 10 eller 20 millioner äro en ofantlig summa i jomförelse med to:albeloppet af cirkulerande guldmynt, hvarför frånvaron af dessa millioner gör sig synnerligt märkbar. Man känner för öfrigt icke hvilken mängd af guld som utgår i form af plantsar. Ett faktum härvid är emellertid, att guldet är så sällsynt i Tyskland, att deraf lätt kan följa en verklig kris. Ett af de medel, som användas för dess bekämpande, kan lätt förvärra det onda, åtminstone för tillfället, och detta är den föreslagna lagen för bankerna. Man vill tvinga bankerna att utgifva mindre belopp sedlar och således äfven ha mindre guldmävgd i siua hvalf. Då England år 1844 trodde sig hafva skäl att klaga öfvor ett öfverflöd af sedlar, gick det rakt på målet och