Göteborgsposten – 19 november 1874, sida 2

—— af hästen och klappade på porten. Den lilla jernluckan öppnades och visade den gamle Antoines skrynkliga ansigte och hvita lockar. — Hvem söker ni? frågade han häftigt. Coquelieot räckte honom brefvet, som ej hade någon underskrift. — Jag kommer, sade han, från konungens page herr Fleur-de-Mai. — Vänta då, sade gubben, i hvars ansigte glädjen plötsligt framstrålade. Med brefvet i hand skyndade han in i trädgården, der Bluette satt sorgsen och tankfull, kanske drömmande om sin käre Fleur-de-Mai och det hemlighetsfulla och dystra förflutna, som beröfvat henne framtida frid och förmått henne att sky alla menniskor. Bluette öppnade med darrande händer brefvet, igenkände Fleur-de-Mais stil och uppgaf ett glödjerop. Det var första gången hon hade underrättelser från honom sedan hans afresa. — Hvem har hitfört detta bref? frågade hon. — En ryttare, som väntar utanför. — För hit honom, sade hon med växande sinnesrörelse. Under det gamle Antoine skyndade att efterkomma sin herrskarinnas befallnivg, läste hon begärligt Fleur deMais bref. Men plötsligt bleknade hon, brefvet föll ur hennes händer, och hon föll förkrossad, till hälften vansinnig tillbaka ner på den bänk, hvarifrån hon en minut förut rest sig upp. — Han! han! alltid denna demon! mumlade hon. Fleur-de-Mai beskref för sin syster de olika episoderna af sin resa och sin första vistelse i Paris. Det var ett namn i hans bref, som hos Bluette åstadkommit den sällsamma förändringen. Detta namn var chevalier du Vernais.