Göteborgsposten – 19 november 1874, sida 2

mån aden. Fran Utlandet. Alltsom den tid rycker närmare, då franska nationalförsamlingen skall åter stämma möte och ånyo blifva skådeplatsen för vilda partilidelsers kamp, tager ställningen i det landet mer och mer den europeiska pressens uppmärksamhet i anspråk. Ett bland de anmärkningsvärdaste uttalandena i ämnet är följande som telegraferas til Times från dess korresp. i Paris: Om hundrade fransmän, hvilka intressera Big för politik, toges i klump och tillspordes om deras åsigter angående det nuvarande kabinettet, skulle de 99 svara, att det utan tvifvel skall komma att störtas på ett af de företa sammanträden, som nationalförsamlingen skall bålla. Ifall man skulle fråga dem om anledningen till denna åsigt, skulle de flesta icko kunna angisva någon sådan, men detta skulle ej i ripgaste måtto ändra deras tro, Det är svårt att förstå, hvarför kabinettet skulle bli störtadt, eå fort nationalförsamlingen kommer tillsamman, men jag har ännu icke talat med någon, som vågat påstå motsatsen. Ministåren är icke svagare, än de föregående kabinetten, dess medlemmar äro flitiga och hederliga, några af dem äro skickliga fackmän, andra ha utfört sitt värf till allas beundran, de äro eniga i de stora politiska frågorna, och likväl är det allas öfvertygelse, att kabinettet skall störtas i början af december. Saken är den, att man är öfvertygad om, att församlingen skall genast vid dess sammanträdande till hvad pris som helvt utropa sin myndighet, att hon är den suveräna.makten, och visa det på ett slående sätt genom ministerens störtande. Det tjenar till intet, att kabinettet utöfvat en lugn och fredlig förvaltning, att det icke öfverskridit sin befogenhet under ledigbetstiden; det har begått ett brott, som ej kan tillgifvas: det har ensamt styrt landet i fyra månader. Minnet af nationalförsamlingen, denna bullersamma apparat som ängslar halfva Europa, när den arbetar, är nästan försvunnet. Hvem tänker väl nu på henne? Hvem önskar hennes närvaro? Hvem saknar henne? Ingen, med undantag af några få deputerade för hvilka tystnad är ett straff. Under hela ledighetstiden har regeringen lefvat, talat och handlat, marskalken har rest omkring och hållit tal, ministrarne ha fört ordet i generalråden, valmännen ha sammankallats, höga embetsmän ha utnämnts, generaler, prefekter, Spanien har erkänts, krigsskeppet Orinoque har hemkallats från Civita Vecchia. Kort sagdt, Frankrike har styrte i nationalförsamlingens frånvaro, liksom om en representation alls icke fans till. Handeln och industrien ha gått framåt, det fullständigaste lugn har rådt. Skörden har varit förträfflig, och landet har lefvat utan tanke på morgondagen och utan att synnerligt bry sig om politik. Frankrike trodde, att det skulle dö, och tog med glädje mot det läkemedel som, bjöds det från alla håll. Det tog först in en dosis konservativ republik, som Thiers räckte det, men då den gamle doktorn föll ifrån, visade det någon lust för det bonapartiska läkemedlet. Nu vänder det sig utan synnerligt motstånd, men också utan förtroende, från den ene läkaren till den andre, öfvertygadt om att sjuka icke kunna botas med den hast, som motsvarar det avtal läkare hvilka sysselsätta sig med dem. En viss skepticism är lätt märkbar i alla politiska demonstrationer, och denna skall måhända verka derhän, att Frankrike skall en dag kunna skilja mellan dem som döda, oca dem,som göra helbregda. Men minst af allt bryr landet sig för ögonblicket om den stojande och tröttande akademi, hvilken utgöres af 750 mediemmar ur den politiskt-medicinska fakultet, som bär namn af nationalförsamlingen. Ingen vill hos den hederlige soldat, som nu står i spetsen för regeringen, förorda en statskupp, men säkert är, att landet aldrig varit så som nu moget till att fiona sig uti, ja med tacksamhet mottaga en kraftig handling, eom skulle kunna fria det från de eviga och tröttande tvister, som föras inom ; nationalförsamlingen. Landet har fått smak för lugn och fred, och det vill ogerna ha dem i störda. Detta är orsaken, hvarför alla fransmän befara, att församlingens sammanträdande skall på nytt framkalla lidelserna, och det är denna känsla, för hvilken kabinettet skall umgälda. En och hvar vet, huru sakerna stå. Det är allmänt