Göteborgsposten – 19 november 1874, sida 2

POSTEN, Torsdagen den 19 kändt, att församlingen skall stämma möte med det fasta beslutet att tillfredaställa sin asundsjuka, och att ministören, som tillförsäkrat landet ett under många år okändt lugn, skall varda dess första offer. Man är eå säker härom, att man redan diskuterar, hvem som skall blifva kabinettets möjlige efterföljare och öfvertaga den besvärliga arfvedelen. Detta är orsaken, hvarför 99 politiske män af 100, hvilka tillspörjas om utsigterna för kabinettet, skola svara med att frammumla ett de profundis. Så långt brefskrifvaren. I en senare skrifvelse meddelar han en redogörelse för ställningen, affattad af en för väl underrättad ansedd person, som deri förnekar, att marskalk Mac Mahon skall vid nationalsörsamlingens sammanträdande inkomma med ett budskap och ett politiskt program. Man skall tvärtom hafva beslutat att förbålla sig i allo afvaktande, och så godt är det. Den gamle journalist-stöfvaren Emile de Girardin, som förr brukade ha godt väderkorn, har pu öfvertagit ledningen af tidn. France och der uppstält som program, att nationalförsamliogen skall förklara sin myndighet gälla för sju år eller samma tid som Mac Mahons presidenskap. Presidenten Mac Mahon utöfvar sjuärigt presidentskap utan författningslagarne; den nuvarande nationalförsamlingen blir lagstiftande församling och sitter sex månader, fördelade på tvenne gånger, om året; belägringstillståndet häfves; partiela val till lagstiftande församling för sig gå tvenne gånger om året, vid förut bestämda tider; omedelbart val år 1880 af en särskild grundlagstiftande församling, bestående af 100 medlemmar; ett bekräftande plebiscit tre månader efter författningens antagande; allmänna val till lagstiftande församlingen tre månader derefter; uppbörande samma år af den nuvarande nationalförsamlingens och marskalkens myndighet; i händelse af denne senarea död eller afgång, väljes och sammankallas omedelbart den grundlagstiftande församlingen. Utrikesministerns organ Åla Presse innehåller i sammanhang härmed följande betecknande yttrande: Det har talats mycket om en ministörförändring före nationalförsamlingens sammankomst. Vi tro oss kunna försäkra, att ingen grund finnes för dessa rykten. Vi veta fullväl, att den nuvarande ministeren är en stilleståndsminister och att den, varande mycket svag i några hänseenden, icke kan länge utstå i den parlamentariska kampen. Vi veta mycket väl, att flere af ministrarne skulle, i det de framställa sig för församlingen, finna sig i att säga: Morituri te salutan. Men de skola framställa sig, emedan de böra det och derför att de endast kunna falla genom ett votum at sina kolleger. Statsöfverhufvudet skall vid den nya ministerens bildande ledas af omröstningens art och karakter. I Arnimska saken föreligga som vanligt endast aparsamma data; men sjelsva Köln. Zeit., som hittills så ifrigt förfäktat det berättigade i uppträdandet mot Arnim, fordrar nu, att regeringen skall afgifva officiela förklaringar, som lugna stämningen. Och sådana förklaringar torde blifva af nöden, ty man döljer ej numera för sig, att det förr ökända preussiska polisväldet nu tyckes åter hålla sitt intåg, med åtlydnad af mäktigare viljor. Vi erfara, att underrättens befallning om Arnima sista häktande häfte derigenom, att grefven klagat deröfver inför kammarrätten, som ogillat beslutet. Times korresp. i Berlin, som brukar vara väl underrättad, skrifver, att sådana skäl skola föreligga mot Arnim, att han antagligen skall komma att dömas enligt strängaste ansvarsbestämmelser eller till ej mindre än fem års fängelse. Grefve Arnims frände, Arnim-Boytzanburg, har nu af kejsar Wilhelm fått beviljad sin anhållan om afsked från befattningen som guvernör öfver Lothriogen; Wientidningen Presse offentliggör i sitt n:o för den 13 nov. ett bref, gom den kände gammalkatolikernas teolog Döllinger tillskrifvit Arnim i anledning af de ofta nämnda s. k. diplomatiska afslöjandena i Presse. Läsaren torde erinra sig, att det af grefven till Döllinger jstälda brefvet varit anledningen eller förevänningen tll hans häktande. Döllingers svar skrefs fem veckor efter offentliggörandet af afelöjandera och har denna lydelse: Mänchen d. 11 maj 1874. Ers Excellens! Huru mycket beklagar jag icke, att jag är så långt skild ifrån er, och huru lifligt skulle jag icke önska att få sammanträffa med eder för att af eder sjelf bedja om nyckeln till denna hemlighet, — en hemlighet som består deri att det bref, som ni haft den godheten skrifva till mig, framkallat en så förfärlig storm! Man skulle kunna tro, att vi gått helt obetänksamt på en petard, som legat å marken och exploderat cum immensi fragore et ruina. Man anmärker, att alla de tidningar, som stå mer eller mindre under ir flytande af pressbyrån i Berlin, ifrigt söka att förvränga meningen i edert bret, hvilket likväl är mycket klart och tydligt, och att se angrepp mot rikskansleren der, hvarest det för den opartiske läsaren blott finnes ett lugnt omdöme öfver den nuvarande ställningens svårigheter, hvilka ingen kan för sig fördölja. Då jag bestämt mig för att begagna mig af eder tillåtelse att offentliggöra edert bref, har jag isynnerhet ledts af det vitnesbörd, som deri innehölls angående äktheten af memorandum, ty jag trodde att det skulle gagna den goda saken att tillintetgöra (Bismarcks organ) Nordd. allg. Zeit:st och andra tidningars försök att göra detta mästerverk af skarpblick och politiskt förutseende misstänkt. Jag kunde: ej ana att man skulle i detta bref se en mot furst Bismarck fientlig stämning; de vänner, som jag rn rädfrågat, hafva icke i skrifvelsen funnit något dylikt. Skulle det i Berlin fiunnas personer, som äro intresserade af att utså oenighet mellan eder och rikskansleren ? A — — — Den lilla jernluckan pines skrynkliga ansigte Under det Coquel de-Mai utan rast eller