Göteborgsposten – 17 november 1874, sida 2

Det är nu en gårg af kamrarne beslutadt, att grundskatterna skola afskaffas medelst afekrifviog. Vi medgifva gerna, att denna anordning kommer att innebära en orättvisa mot alla andra samhällsklasser än den delen af den jordegande, hvilken drabbas af dessa onera. Men saken är en gång skedd, och vi tvifla högligen på, att man nu skall kupna åstadkomma någonting annat än oro och förbittring med försöket att åter upprifva det ifrågavarande beslutet. När riksdagens kamrar fattade detta beslut, skedde det å första kammarens sida i akt och mening att genom detsamma betrygga utsigten för fosterlandet att erhålla en stark och duglig härordning. För detta stora och maktpåliggande mål gjorde man en uppoffring af sina äsigter och det stora helas obestridliga rätt. Vid denna uppoffring bör man äfven stå fast, och det ytterlighetsparti, som för andra planer i skölden, kunna vi ej numera önska framgång. Blott så långt vilja vi emellertid följa tillmötesgåendets fana. Det har under sista riksdagarne visat sig, att försonlighetsoch kompromisspolitiken oftast föranledt medgifvanden från intelligensernas sida, utan att dessa motsvarats af några från motpartiets, hvarigenom landtmännen i sjelfva verket haft denna politik att tacka för sina bästa och säkraste framgångar, Denna svaga och godtrogna medgörlighet är ej det tillmötesgående, till hvilket vi vilja ansluta oss. Atskrifningen har en gång blifvit medgifven och dermed väl, Den starka och betryggande härordningens genomförande var dock bestämdt såsom ett oundgängligt vilkor för dess verkställande och med mindre böra ej grundskatterna af indelningsverket aflyftas. Otritvelaktigt kommer också den lifligaste riksdagsstriden att utkämpas just härom. Landtmannapressen predikar nu som bäst försoningens sköna lära och afser förmodligen dermed att förbereda sinnena på en afekrifning utan någon verkligen tillfyllestgörande armeorganisation samt denna utan den garanti, som grundlagen skänkt indelningsverket. Vi hoppas fullt och fast att riksdagen och regeringen samt det svenska folket icke skola låta sig dåras af deesa sirönsånger, hur ljufligt de än månde klinga. Att man i obetydligare detaljer och biomständigheter kan visa sin benägenhet att åstadkomma en öfverenskommelse samt gifva efter, är naturligt; men i det stora hela, fordran på en stark och för fosterlandets framtida bestånd betryggande härordning, bör man och kan man ej gifva efter en enda tum.