Göteborgsposten – 17 november 1874, sida 2

— Nin herre, svarade pagen kallt, vi veta allt det der. — Jag har till och med haft äran besöka Avcenis lilla borg, inföll Coquelicot, som en lång stund sökt ett lämpligt tillfälle att blanda sig i samtalet. Monseigneur har en riktig armå af jägare, som skulle taga sig förträffligt ut såsom gardister. Abbån bet sig i läpparne. — Ah! ni vet det, sade han, och ni vågar ...? — Min herre, sade Fleur-de-Mai till honom, när man har den äran att tjena konungen, är det tydligt att man först och främst är tapper och sedan förståndig. Ni tror väl ej, förmodar jag, att, om era blifvande gardeskårer komme att anfalla detta hus, vi skulle öppna dörrerne för dem utan att slå ett slag. För det andra, ifall husets intagande vore visst, skulle vi nog veta att döda er, innan vi läte döda oss sjelfva. Abbån svarade ej. Ifrån detta ögonblick tycktes han vara undergifven. Han lydde sina väktares tillsägelser utan att yttra ett ord och kastade sig i kläderna på Fleurde-Mais säng, der den kroppsliga tröttheten tog öfserhand öfver själslidandet och han föll i en feberaktig sömn, som uppfylldes af obehagliga drömmar. I dogningen vaknade han och kastade en lugn blick omkring sig. Han blef varse hr de Mailly sittande vid fönstret med två pistoler lagda framför sig. Hr de Mailly helsade god morgon på öfverintendentens bror och frågade om han sofvit godt samt tillade med ett artigt småleende: — Ni hade stort behof af hvila; men hvilan är otillräcklig, om ej en mer solid vederqviokelse följer på den. När önskar ni äta frukost, min herre? — När ni önskar det, min herre, svarade abbe Fouquet med samma artighet. — I sådant fall klockan tio, sade vicomten. Hr de Chastenay och jag följa den engelska seden. Fleur-de-Mai sof på vicomtens säng. Han vaknade