Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 2

dagen den 12 NOVCmber 100 den forna långvariga kampen. Demokraterna å sin sida beskyllade republikanerna för att hafva i vissa stater gjort tjenst som agents provocateurs för regeringen, för att gifva henne nya förevänningar till att lägga de ytterlige centralisternas Åjernhårda hämndnäfve på de besegrades bröst från 1864. Under sådana dystra auspicier försiggingo de nya valen till kongressen. Grantskulle sjelf ännu kunnat kasta en stor tyngd i vågskälen, om han i rätt tid uttalat ett enda ord, neml. det att han under inga vilkor skulle vilja mottaga en tredje kandidatur till presidentskapet. Tvenne gånger afgaf en af hans ministrar en något slingrarde förklaring i denna riktning; men det samtida stiftandet af ett nytt stort blad i Newyork, hvilket, understödt af regeringen, uttryckligen skref på sin fana Grants tredje presidentskap, utplånade det gynnsamma intrycket af ministerns uttalanden. När Grant sedan sjelf oförbehållsamt yttrade, att han icke begärde någon ny förlängning af makten, stod den republikanska platformen icke mera att rädda. Den omständigheten sörhalp dessutom i kög grad demokraterna till seger, att de uppträdde som frihandlare och sålunda hos de mycket tryckta näringsidkande klasserna undergräfde regeringspartiets ställning, bvilket måste upprättbålla ett skarpt protektionssystem för att kunna fortsätta afbetalningarne på den oerhörda krigsskulden. I majoriteten inom representanthuset, i minoriteten inom senaten, skall det plötsligen till rodret komna demokratiska partiet råka i en drifsand af förvecklingar och bryderier. Man kan derför vid nästa presidentval kunna vänta politiska stormar, hvilkas utsträckning ingen ännu kan beräkna. Från Tyskland skrifves, att man ämnar på riksdagen interpellera regeringen i anledning af den skandalösa tilldragelsen i Lauenti kyrkan i Trier. Från det ultramontana partiets sida väntas på riksdagen ett förslag om kyrkans skiljande från staten, hvilket väl ock blir under de strängaate begränsningar strängare än ultramontanerna antagligen önska, den enda utvägen att få slut på denna olycksaliga inre tvist som måste söndra hvarje folk inom sig, der den rasar. Det anses för säkert, att landstormslagen och krigsbudgeten komma att oförändrade antagas af regeringen. Deremot göra anhängarne af en central Tysk Banks upprättande ett bestämdt motstånd mot banklagen. I denna fråga är det nationala partiet deladt. Striken bland skeppstimmermännen och de andre arbetarne i Bremerhaven är slutad; arbetarne hafva måst finna sig i den bestämda lönenedsättningen för vintermånaderna. De kunna vara nöjde, om denna nedsättning icke kommer att ökas än ytterligare till nästa år. I England talar man för ögonblicket nästan endast om Gladstones nya broschyr, för hvars väsentliga innehåll vi förut redogjort. Den katolska erkebiskopen Manning har i en insänd uppsats till Times uppträdt mot Gladetones beskyllning mot katolikerna, att de icke äro lojala mot staten, och förklarat, att lydnad mot den borgerliga myndigheten är en trossats i katolska kyrkan. Do vaticanska påbuden om ofelbarheten ete, hade icke, såsom Gladstone sagt, ändrat katolikernas förpligtelse att visa lydnad mot öfverheten eller vilkoren för dess utöfning. Troheten mot staten utöfvades lika mycket af katolikerna som af alla kristna och af alla menniskor, hvilka tro på Gud eller erkänna sedelagen. Hos ingen är lydnaden mot öfverheten obegränsad, och troheten mot staten delas derför i denna anda af hvarje menniska, som tro på Gud eller ledes at sitt samvete. Vid de val till Italiens deputerade kammare som anställts hafva 120 deputerade definitivt valts, och 150 fyllnadsval äro erforderliga. Bland kandidaterna för de senare äro Ricasoli, Peruzzi, Lamarmora och Garibaldi, den senare två gånger i Rom och en gåog i Milano. Bland de valde tillhöra 60 högern. Ministrarne ha återvalts. I tidn. Italie omtalas utförligt ett samtal, som Lazzarini, en af redaktörerna i det straxt efter Rateazzis död upphörda bladet Paese, haft med Emile Ollivier, som nu bor i Rom. Ollivier tror på nödvändigheten af ett regeringsskifte i Frankrike; aan förklarar den nuvarande regeringen vara orlåanistiskt sinnad och tror, att om ett plebiscit anställes, så skola 6 mill. återkalla den nationala dynastienf. Vi få väl upplefva en ny diplomatisk kontrovers mellan Frankrike och Spanien, det senare landets regering sufflerad och pousserad från Berlin, angående frågan, huruvida Don Carlos verkligen varit på franskt område eller icke. Från Madrid försäkras det; från Paris förnekas det. Emellertid har corpus delicti undandragit sig interneriogen, ty om han varit i Frankrike, är han åtminstone nu tillbaka i Spanien. Rochefort har i sin Lanterne offentligen på tvekamp utmanat utgifvaren af Paris-Journal, de Påne, som antagit utmaningen. Duellen skall tillochmed redan hatva stått på schweiziskt område. Utgången okänd, sannolikt en obetydlig skråma.