Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 2

— Det är lätt; om blott er herre qvarstannar i Ingrande och afvaktar herr abbens ankomst; hans löpare skall passera förbi dagen förut. — Godt! Idn är förträfflig, och vi skola begagna oss deraf. — Om ni nu vill bese jagtmusei salar, så kom med mig; det är allt hvad som är att bese här. Coquelicot följde jägaren, hvilken artigt visade honom allt, som var värdt stt se, från hundgårdarne till salarne, i hvilka en ofantlig mängd vapen befann sig. — Detta är ett fullkomligt vapenmuseum, sade Coquelicot; det finnes lika många musköter som i ett läger. — Det är musköter för monseigneurs tjenare. — Dessa tjenare äro således mycket talrika? — Vi äro omkriog trehundra. — Då är slottet en kasern? — Nästan. — För tusan! Och hvad göra ni här hela året om? — Man jagar dagligen. — I monseigneurs frånvoro? — Min Gud, ja ... — Än vidare? — Vidare, sade jägaren och strök upp sina mustascher med krigisk min, vidare exercerar man. — Ah! hvad skall det tjena till? — Det tycks verkligen, som monseigneur skulle ha någon särskild afsigt dermed, sade jägaren, i det han blinkade. — Hvilken då? — Han vill af konungen erhålla en hedersvakt. — För tusan! men det är ju endast prinsar af blodet, som ega rättighet till en sådan. — Bah! Monseigneur är rikare än alla prinsar i verlden; han vill ha en lifvakt och han skall ha den. Sedan han kom på den tanken, tager han också endast gamla militärer i sin tjenst, till största delen erfarna män, och