Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 2

Frän Utlandet. Kongressvalen i Nordamerikas Förenta Stater hafva mot förväntan haft till följd ett nederlag för det republikanska partiet. Den seger, som tillfallit dess motståndare, de forne elafbaronerna, hvilka inlåtit sig med de sällsammaste bundsförvandter, kommer lika så oförväntad, som på sin tid Gladstones plötsliga fall i England och den nya erans upprinnande för torierna. I båda landen bortsmälte en imposant regerivgsmajoritet som enö tör vårsol. Örsakerna till detta fenomen i Förenta Staterna förtjena att närmare belysas. Partierna i Förenta Staterna befinna sig sedan år och dag i öfvergångsstadium, med alla de skuggsidor som äro oätskiljeliga från ett dylikt tillstånd. Karakterorna förlora derigenom sina bestämda konturer; grundsatser komma i en pinsam förveckling med det egna intresset, en törveckling som gång efter annan ändar med otrohet mot sig sjelf. Det förklaras visserligen, att en betydande del af det republikanska partiet overksamt åsett valrörelsen eller Åpå uppsägningstid öfvergått till motståndarnes falang, demokraterna. Desse voro dels republikaner blott med tungan, dels personer som i skötet af den korruption, hvilken tyvärr onekligen genomträngt den officiösa verlden, icke förlorat ur ögonen de stora och bättre målen och i sid harm gerna velat anse hvarje förändring för en förbättring. Det republikanska partiet, som förblet det segrande i borgerliga kriget, står dessutom egentligen vid slutet af sin sändning; det dukar under, men utan förebråelsen att hafva gjort sig skyldigt till någon dålig förvaltning. Dess uppgift var att gifva kraft åt förbundets kontroll i alla nationala angelägenheter. För detta ändamål trädde det för tolf år sedan i ett politiskt brödraskap med abolitionisternas parti. Då det stora målet, slafveriets afskaffande i Sydstaterna, vans under det borgerliga krigets fruktansvärda, blodiga år, blef denna abolitionist-rörelse utan ändamål. En hufvuduppgift för det republikanska partiet var löst genom blod — kanske den då icke kunde lösas annorlunda. Dess nästa uppgift var att stadga de ur slafveriets smälek till en menniskovärdig tillvaro så plötsligt ryckta svarta millionernas förhållanden, så att de kunde bevara sitt vunna frihetens goda. Det regerande partiet vann på det området den onekliga segern, hvilken kanske sör öfrigt var redan förut till största delen vunnen, att äfven bland söderns hänsynslösaste demokrater knappast fanns qvar en handfull elafegare-junkrar från fordom, hvilka med allvar trodde på, att slatbefrielsens verk skulle omintetgöras. Härunder hade man kommit dit bän, att på båda sidor den frågan uppkastades: hvilka skola för framtiden de noggranna gränsskälen vara mellan republikaner och demokrater? Det närmaste svaret blef, att ett stort Åreformparti skulle bildas, hvilket skulle rekryteras ur båda de bestående partierna. Men den nya tanken kom genast från början i misstänkta händer. Man torde erinra sig den politiska karrikatyr, som betecknades af Greeleys uppträdande vid förra presidentvalet som motkandidat till Grant. Greeleys plötsliga död gjorde emellertid ett hastigt slut på denna sällsamma episod. Man utspelade nu som trumfkort kampen mot den officiösa korruptionen, hvarvid man dock hade svårt att för sig reda, huruvida antalet af hycklare eller at borgare, som voro verkligt genomträngda af politisk vrede, utgjorde den större hälften. Man lyckades emellertid att i valagitationen inskjuta en ny imposant platform för ett reformparti, hvilken medlemmarnes forna partiställning än må hafva varit. Ännu förelåg möjligheten af att republikanerna skulle få behålla öfvertaget, så framt de förfogade ötver ett tillräckligt antal oegennyttiga politici, hvilka, eåsom medlemmar af den nyvalda kongressev, kunnat undantränga affärsmonopolisterna, representanterna med öppna händer, korruptionens pretorianer från deras säten; kortligen att det republikanska partiet kunnat rena sig sjelf. Det fans likväl icke tillräckligt med sådana män, utan vände man sig derför här och der till motpartiet för erhållande af dylika, hvilka offentligen afsvurit slafegare-intresset och nu blott fordrade en större emancipation för den genom det borgerliga kriget förlamade suveräniteten hos de olika staterna i Norden och Södern. Nu dånade stormklockan. I Södern timade en följd af blodsdåd till stor del från den hvita ligans sida, som afundades negrerna den påbjudna borgerliga likställigheten. Republikanerna vädrade hos de andra lusten att vilja tillintetgöra frukterna af