Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 1

ömgjordades af en liten klar och bullersam bäck. Det omkringliggande landskapet var det täckaste, man kunde tänka sig. — På min ära, sade Coquelicot, i det han ringde vid parkporten, det der är ett slott, som svårligen skulle uthärda en belägring, och jag skulle tro mig om att taga det ensam. En betjent utan livrs kom att öppna för väpnaren, som var klädd i likhet med tjenarne i ett förnämt hus och som gjorde en djup helsning. Betjenten gjorde en ätbörd af förvåning och lät följande utrop undfalla sig: — Huru! Är det ni Coquelicot? — Pardieu! svarade väpnaren förtjust, det är min gamle vapenbror Bernabs. — Han gjolf, sergeant. — Hur tusan kommer det till, att du är här? Du har således lemnat tjensten? — För ett år sedan, sergeant, och jag har inträdt som jägare i herr öfverintendentens tjenst. Men ni sjelf, berr Coquelioot, hur kommer det sig, att ni är kär? — Jag har gjort som du, svarade den gamle krigaren ; ; jag uppnådde femtiotalet, harnesket kändes tungt, och jag sökte en anställning. Men jag hade mindre lycka än du, ty i stället för att komma i tjenst hos en förnäm herre som öfvorintendenten blef jag lakej hos en liten adelsman från Blois, som har på sin höjd tiotusen livres i räntor om året. — Det är litet, sade jägaren föraktligt. — Men, fortfor Coquelicot, min unge herre reser, han vill se sig ikring oeh hemta visdom; han ämnar fara igenom Bretagne, liksom han redan genomfarit Anjou, och vi anlände i går till Ingrande. Der erforo vi, att herr Fouquet eger ett slott i trakten af Ancenis, och chevalier de Chastenay, så heter min herre, har nyfiken liksom alla ynglingar, ty hen är knappt aderton år, fått lust att be