Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 1

—— ä—ss lare med titeln otatsråd. Af läkarne inom Selands stift äro två etatsråd, tre kansliråd och lika många krigsråd, en kammarråd och en justitieråd. Så äfven bland universitetslärarne, köpmännen m. fl. Samma person kan utan minsta rubbning i sina öfriga förhållanden genomlöpa räds-skalan; det är blott hans rang och rangskatt, som dervid undergå ändring. Då han såsom krigs-, kammareller kansliråd tillhörde 7:de rangklassen och för denna ära fick årligen skatta 24 rdr, tillhör han såsom justitieråd 5:te, såsom etatsråd 3:dje och såsom conferentsråd 2:dra rangklassen samt får sin skatt i de olika graderna höjd till 36, 80 och 140 rdr. Detta bruk af embetstitlar är narraktigt, och danska regeringen gjorde väl, om hon i denna punkt ginge venstermannen till mötes. Han talar bär i sunda förnuftets namn. Dermed vore ock rangförhållandena bragta inom sina gränsor. Ty att, såsom hr Berg önskar, inskränka dem till hofvet, låter sig knappast göra; behofvet af någon vedertagen ordning, man må nu kalla den för rang eller ej, gör sig väl äfven annorstädes gällande. Der icke K. M:t fastställt någon sådan, skapar man den ju vanligen sjelf, oftast kanske med ledning af taxeringslängden. Och den torde dock lika litet som rangrullan utgöra måttstocken för individens värde. Det är ju också icke heller detta, som härvidlag kommer i betraktande; det är ju blott till olika embetens eller värdigheters större eller mindre betydelse, som härvid tages hänwyn, och en oegentlighet i uppskattningen betyder i det hela litet nog. Det blir väl ändå på så sätt i de fleste fall mindre oreda än om åt de enskilde sjelfve skulle öfverlåtas att efter känslan af sitt inre värde uppgöra den der ordningen. För icke längesedan gjordes ju ett försök i den vägen af en för sitt fördomsfria sinne bekant person; men resultatet blef dock allenast det, att han placerade sig sjelf främst, sen kungen och sen alla andra. Om nu enhvar gjorde så — tänk blott hvilket väsen! Bättre är väl då, att vi, der så ske kan, gå i sorglös okunnighet om rangordningens föreskrifter, men, när så behöfves, i allt lugn ställa oss dem till efterrättelse. Utan tvifvel skulle ett sådant försaringssätt äfven i Danmark kunna till allas båtnad iakttagas. Hvad åter beträffar upphäfvandet af konungens rätt att utdela ordnar, säger oas en blick i danska statskalendern, att det är en särdeles mycket begagnad rätt, mot hvilken förslaget riktar sig. Vi höra nu icke till dem, som tro, att ordnar -äro nödige för framkallande af högre dygd och uppoffringar i samhillet-; liksom vi verkligen beller aldrig hört en så beskaffad åsigt på allvar framställas; men vi ha deremot funnit, att det i alla menskliga samhällen alltid känts såsom ett oafvisligt behof, att, der sådan Åhögre dygdframträdt, på något sätt ådagalägga sitt erkännande deraf. Vanligen Har man ansett detta erkännande böra göras af konungen såsom statens representant; och man känner, hurusom i skilda tider orkänslan fått sitt uttryck i gåfvor än af jordegendomar, än af adelskap i olika grader, än at ordenstecken o. 8. v. Vi för vår del finna det sistnämda sättet vara, om än för emottagaren mindre -hugnande än månget annat, så dock onokligen det för gifvaren minst ruinerande. Särskildt synes det oas praktiskt i fråga om de utgifter, hvilka af den internationella höfligheten åläggas etaterna; om man vid tillfällen, som förut kräfde gåtvor af dukater i 10,000:tal, väldiga guldkedjor eller andra kostbara smycken, numera kan komma ifrån affären med några ordenstjernor, synes oss våra ordensstiftaro i sanning vara förtjente af all heder. Man klegar emellertid temligen allmänt öfver, att dessa stjernor så ofta lysa från bröst, som icke gjort sig kända för inneboende högre dygder. Det bevisar väl, att vederbörande antingen misstagit sig vid hederstecknens utdelande eller icke med tillbörlig varsamhet dervid försarit. Man kan beklaga detta, utan att derför hvarken kasta öfver bord den id6, som ligger till grund för sjelfva handlingen, eller genom det sätt, hvarpå man omnämner regentens äfven oklanderliga åtgörande i denna del, skymfa både honom och saken. Meaniskolynnet är i allmänhet allt för benäget att se sina stämningar öfverförde i yttre tecken, för att kunna undvara dessa senare; afskaffas ordenstecknen, skola de helt säkert snart ersättas af något annat. Amerikanarne, desse såsom så praktiske och oförvillade ansedde män, kände ju efter sista kriget så starkt behofvet att med något bestående, lätt igenkänligt tecken bevisa sin tacksamhet mot sina krigare, att de, då deras styrelse af lagarne voro dertill förhin