Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 1

söka det, då han alltid hört så märkvärdiga saker om herr Fouquets talrika slott. Jägaren smålog. — Ingenting är lättare, sade hen, ehuru det här ej finnes mycket att se, och er herre hade bort följa er hit. — Han är något blyg ef sig, den käre chevaliern, ocn har skickat mig förut för att begära tillstånd af intendenten. — Intendenten har i dag rest till Belle-Isle, svarade jägaren. — Befinner sig kanske öfverintendenton der? frågade coquelicot helt oskyldigt. . — Visst icke, svarade Barnabö, eftersom garnisonen är här. : — Kommer han då snart? — Nej, sergeant; om han kommer, blir det ej förr än om en månad minst, ty rummen äro ej iordningsatta. Detta svar vände upp och ner på Coquelicots idser. — Jag trodde, sade han, att intendenten farit till Belle-Isle för att der invänta Monseigneur? — Nej viset icke, svarade Barnab, som ej tycktes ha tystlåtenhet bland sina dygder, vi vänta endast hans bror. — Hans bror! sade Coquelicot för sig sjelf; det blir en ringa bedrift för min herre att arrestera en abbå på öppen landsväg! — Hur vet ni, att herr abben skall komma? sade han högt till jägaren. — Jo ett ilbud har kommit från Paris med ett bref till intendenten. Eftersom ni legat i Ingrande, bör ni ha sett ilbudet passera. — Det är mycket möjligt, svarade Coquelicot; men jag lade mig klockan nio, och då man sofver, hör man ingenting. Men Coquelicot tänkte något helt annat. Han tänkte: — Om detta ilbud hade passerat Ingrande, skulle ja,