Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 1

—— — — af rang och ordenevärdigheter äro dylika, såsom vi sett, med ingen Forret förknippade utmärkelser numera icke i annan mån beroende af innehafvande adelskap, än att grefvarne af Danneskjöld samt öfrige grefvar och baroner med eller utan län äro tillförsäkrade rang under vissa nummer af rangordningens fyra första klasser. Herr Bergs förslag innebär således icke i denna del någon ändring af danska folkets statsrättsliga förhållanden. Dess hela yttre motiv må således vara att söka i herr Bergs öfvertygelse om de der adlige itlarnes menliga inverkan på innehafvarnes sedliga karakter. Sant torde ock vara, att mångens fåfänga känner sig smekt af de numera så luftiga fördelar, som kunna ligga i besittningen af en dylik titel oller värdighet. Men tror verkligen hr Berg, att han genom deras afskaffande skulle bafva åvägabragt den önskade sinnesändringen? Att länsgrofven genom mistningen af denna titel skulle i ett nu vara frigjord från det karaktärslyte, hvilket stött eller bekymrat hr Berg, att den fåfänga, den ogenkärlek, det högmod, hvarmed han möjligen varit behäftad, skulle i och med titelns förlust försvinna? Är icke blotta egandet af ett lysande namn ofta mer än tillräckligt för att väcka högmodets lideleer till lif? Och var icke : danska adelna öfrermod svårast innan ännu dessa farliga titlar funnos? För att hr Berg skulle på denna väg kunna nå sitt mål, torde sålunda erfordras, att man från desse grefvar och baroner tager jemte titlarne såväl de namn, öfver hvilka de möjligen kunna vara stolta, som ock den egendom, hvilken gifvor dem medel. att i det yttre bära upp en inbillad värdighet. Med namn: som tusen, fattiga och obemärkta skola de mähända icke mera känna af högmodets frestelsar. Men om de göra det? — Sannolikt skall hr Berg sakna både tid och lust att befatta sig med en hop fattiga stackares sedliga sörbättrarde; antagligen bör man väl tillhöra åtminstone åttonde rangklassen för att kunna bli föremål för hr Borge filantropiska vorksamhet. Skulle emellertid icke sedeifrarens bela eld vara upptänd af begäret att rätt grundligt såra en del af de personer eller en af de samhällshlasser, på hvilka konungamakten mähända stöder sig under apfallon från den sorenade venstern? Skulle icke möjligen sjoltva detta förslag vara ett af de hugg, med hviika man åsyftar att bringa Forvalferons tron på fall? Man kunde kanske ha skäl för en dylik förmodan. Der man af vare sig en eller annan bevekelsegrund söker införa yttre jemnlikhet, måste man ju vara sin grundsats trogen och ogerna tillåta något undantag. Skulle man äfven vilja det, är derför icke sagdt, att man kan det; så stor kan kraften af en teori vara, att den öfverändakastar den praktiska klokhetens till och med mest grundade råd. Den 20 juni 1790 afskaffade jemnlikhetens dåvarande sörfäktare i Frankrike titlar, riddarordnar m. m.; men det var dock eti hufvud, som stod högre än alla andra. Man böjde det under den röda mössan; mön det reste sig en smula ändå. Nåväl, man högg af det. Flertalet af hans domare ville det ej — men teorien tvang dem, Hur mild och fredlig hr Bergs jemnlikhetsifran, jemförd med desses, månde vara, skulle det dock icke vara ur vägen äfven för honom att erinra sig det farliga i att hängifva sig åt en falsk teori. Dessa ärftliga titlar betyda i och för sig ganska litet, och på deras bestånd beror för visso icke statens; men att för skenet af en yttra jemnlikhet afhända vissa medborgare en dem och deras efterkommande :tillförsäkrad rätt, hvilken, utan att vara andra till förfåog, kan för egaren ega värde, är, då det icke af något statens behof påkallag, hvarken mer eller mindre än ett våld. Och våldet, om också riktadt mot det betydelselösa, är sjalf aldrig betydelselöst. Den del af hr Bergs förslag, som rör afskaffandet af bruket att utdela embetstitlar utan motsvarande embete, anse vi deremot vara värd all framgång. Om med titeln, enligt detta ords inneboende begrepp, afses att tillkännagifva hvad den titulerade är eller har varit, måste det ju vara fullkomligt afvita, om titeln säger just motsatsen. I vårt grannland påträffar man oupphörligt detta sörbällande. Der flonas Åconferentsraader, som aldrig deltagit i någon conferents, justitsrander, som sakna hvarje aning om justicen, cancelliraader, som aldrig ens trampat golfvet i något kansli. Man träffar landtmätare, som tituleras soretraad-, ingeniörer, som kallas kammarräd, musici, eom kallas krigsråd, och mäD AWnAW —————