Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 1

ur hvilken han ryckte ett blad, hvarå han med en blyertspenna skref följande rader: Min bäste kusin! Ni bör ej ha glömt Fleur-de-Mai, som besökte er för några dagar sedan och som tager ert bistånd i anspråk; han har ådragit sig en skuld vid ett parti tärning och väntar vid värdshuset i Ingrande hvad ni lofvat honöm. Fleur-de-Mai tecknade sitt namn under. Tidigt följande morgon begaf Coquolicot sig i väg till Ancenis slott och Pöpe till Angers. Fleur-de-Mai yttrade till vicomten: — Tills de komma tillbaka, ha vi alls ingenting att göra; sodan få vi rådslå; låtom oss i afbidan derpå dricka tappert och äta godt. — Ja, må göra, svarade vicomten bekymmerslöst— Min bäste vän, tillade Flour-de-Mai, jag bör nu begära er förlåtelse. — Hvad Bar jag att förlåta er? — Att jag gjort er delaktig i ett förotag, hvari ni har alls ingenting att vinna. — Bah! jag har tråkigt och detta förötag skall förströ mig; svarade herr de Mailly. Derefter återföll han i det djupa drömmeri, som var för honom en vana, och hvars orsak Fleur-de-Mai aldrig vågat efterfråga, ohuruväl han misstänkte, att det härledde sig från en häftig kärlekssorg. Emellertid hann Coquelicot fram till herr Fouquöts jagtslott. Detta slott, hvaraf i våra dagar ej ett spår återstår, var bygdt i en liten dal, som omgats af stora skogar, hvilka hade en atomordentlig rikedom: på vilat, och var beläget på omkring två lieues afstånd från Ancenis. Af en ny byggnadsstil hade det hvarken de gamla feodalslottens dystra utseende eller den djerfva architektur, som är utmärkande för ronaissancens byggnader. Det var ott slags italienskt hus, omgifvet af en grön gräsplan, som