Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 1

Göteborg den 12 November 1874. Den kände partiledaren, f. skolläraren Berg, har, som bekant, i danska folkethinget ånyo framlagt ett förslag, åsyftande upphörandet af vissa i bruk varande söreträdesrättigheter?, hvilka vare sig af enskilda personer eller hela samhällsklasser tillgodonjatas. Danskt adelskap, dansk titel eller ordensprydnad skulle ej mera få utdelas, liksom icke heller främmande orden eller titel bäras at dansk undersåte; naturalisation af främmande adelskap icke meddelas, titlarne grefve, friherre, grefvinna, friherrinna med nuvarande innehafvarnes bortgång upphöra; meddelad rang icke ega tilllämplighet utom hofförhållandena, och olönade hofbofattningar icke utöfver ett visst, genom lag bestämdt antal, bortgifvas; ingen embetsman anställas vid hofvet eller jemte sin ombetstitel ega hoftitel o. s. v. Förslaget är, som man ser, uteslutande riktadt emot rättigheter, hvilka meddelas af konungamagten. Det är väl också från detta förhållande, det hemtar sin hufrudsakligaste vigt. Man har här på platsen sett uppgifvas, att adelskapet i Danmark genom detsammas antagande skulle upphäfvas. Detta är dock icke fullt riktigt. Förslaget afser endast att hindra utdelandet af nytt adelskap, men icke att utöfver hvad redan skett upphäfva det nu befintliga. Sedan detsamma beröfvats grefveoch sriherretitlarne samt derigenom gjorts mindre igenkänligt, får dess upphörande bero blott och bart på de adliga slägternas egen lifakraft. Betraktar man Danmarks historia, finner man, hurusom dess adel ännu för töga mer än tvenne sekler sedan intog en betydande ställning i staten. Den var snart sagdt allrädande. Genom sina främste män beherrskade den i riksrådet konungen, genom sina. privilegier det öfriga folket. Den egde större delen af jordegendomen i landet, åtnjöt skatteoch tullfrihet, innehade rikets alla högre embeten och hade i sina händer rättskipningen; det såg stundom ut, som om blott den var Danmark. Men den stund kom, då de öfriga stånden uppreste sig mot deras förtryck, och, föredragande den enes framför de månges envälde, lade både sin och deras frihet i konungens hand; adelsväldet i Danmark bröts vid riksdagen i Köpenhamn 1660. Suveränitetsakten d. 10 januari 1661 gaf icke rum för mer än en magt i landet; det var konungens. Samtidigt med adelns minskade myndighet, vidgades vissorligen dess utsigter i hvad angick den yttre glansen. D. 25 maj 1671 utfärdade Christian V ej mindre den förordning, genom hvilken grefveoch friherrevärdigheterna infördes i Danmark, än ätven den första rangordningen. Dannebrogeoch Elesantororden stiftades också samma år. Men af de förmåner, som fästades vid innehafvandet af de båda förstnämda värdigheterna, hafva de fleste tid efter annan åter borttagits; de, som ännu stå qvar, äro, med så undantag, icke personliga utan bero på innehafvandet al vissa sideikommister, hvilka utgöras vare sig af jordegendomar eller penningekapital. Till förra slaget höra ännu 35 Lehn, deraf 20 grefskaper och 15 baronier, vidare 37 stamhus och 9 flideicommissgodser; till det senare 50 -Stamhuse eller andre Penge-fideicommieser, hvilkas kapital variera emellan, i runda tal, 730,000 rdr (det Scheelska) och 9000 rdr (det Bardenflethska). Men -enhver, heter det i Grundlovens 92 och 93 SS, i Lovgivningen til Adel, Titel og Rang knyttet Forret er asskaffet; och intet Lehn, Stamhuus eller Fideicommisgods kan for Fromtiden oprettes, utan skall genom lag närmare ordnas på hvad sätt de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom. Och hvad i öfrigt angår ätnjutandet ÄHAHA: B —