Göteborgsposten – 11 november 1874, sida 1

quet eller hans intendent, sade pagen liksom för sig sjelf. Derefter fortfor han i högre ton, vänd till värden, man har berättat mig förvånande saker om herr Fouquets slott; jag skulle gerna vilja besöka det. b, ingenting är lättare, sade värden. — Verkligen? — Intendenten kommer hit hvarannan dag; han skall anse det som en stor ära att få emottaga besök af herrarno. Men man torde ha öfverdrifvit slottets förtjenster för er; det är ej annat än ett simpelt hvilställe under jagferna och öfverintendenten bebor det aldrig. Men han kommer likväl dit emellanåt, då han reser till Belle-Isle. Är det så! sade Fleur-de-Mai likgiltigt. — Och, fortfor värden, oaktadt han ej tycker just mycket om att jaga, underhåller han ett stort antal jägare och hundar. — Jaså, sade Fleur-de-Mai: Han gjorde: en vänlig afskedshelsning åt värden och gick att taga de rum i ordning som man ställt i ordning åt honom, Detz var ett renligt värdshus ; det fanns för tillfället ingen mer gäst än våra resande, och de finge ha mycket beqvämt. Vicomten och Fleur-de-Mai bebodde två sammanhängande rum i första våningen; Pepe och Coquelicot fingo ett rum med två sängar i andra våningen. Coquelicot, som visade något misstroende till italienaren, var ej ledsen öfver att ha honom nära sig. Ända dittills hade Fleur-de-Mai ansett det onödigt att meddela vicomten och Coquelicot sin plan; men han tänkte nu, att ögonblicket var kommet, och efter an riklig frukost, vid hvilken Pepe hade. druckit mer än måttligt, skickade han den sistnämnde att sadla hästerne och föreslog sina båda andra reskamrater en tur i skuggan af en eklund, som sträckte sig några hundra steg från värdshuset. Fleur-de-Mai tänkte visserligen att vägarne kunna ha öron, Vicomten och Coquelicot följde honom,