Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 2

Det förstnämnda var afsedt åt chevaliorn. Coquslioot låg i det andra. Det var dit han lät Pepe inträda. Denne kastade sig påklädd på sängen och somnade straxt, Ooquelicot höll sig i det första rummet, sedan han stängt dörren till det andra. — Ocqauelicot, min vän, sade han för sig sjelf, du har bevisat dig vara mycket sinnrik, derigenom att du fört Pepe hit. När man har en fiende, är det bättre att -gifra honom sin säng och behålla honom hos sig än hålla honom på afstånd. Dertill har du på samma gång fått, kännedom om, hvad chevalier du Vernais var för en karl, och du skall erinra dig det vid lägligt tillfälle. Steg, som ljödo itrappan, afbröto väpnarens monolog; dessa steg stannade utanför dörren, som öppnades, och Fleur-de-Mai inträdde. : — Min dag har slutats utomordentligt lyckligt! sade ynglingen, hvars ansigte tycktes stråla af lycka, Coquelicot förde ett finger till läppen. — Tyst! sade han. ; Derefter pekade han mot dörren till det andra rummet, från hvilket man hörde italienarens högljudda snarkningar. — Hvad vill det säga? frågade Fleur-de-Mai förvånad. Snarkningarne upphörde plötsligt; Coquelicot höll fortfarande fingret på läpparne, och Fleur-de-Mai stod orörlig och förvånad. Italienaren hade vaknat upp, då Fleur-de-Mai talade, derefter hade han erfarit en helt underlig känsla, och denna röst hade, oaktadt han aldrig hört den, hos honom väckt en sällsam och oförklarlig sinnesrörelse, en sådan man erfar vid. åsynen af en menniska, vid hvilken man genom ett hemlighetsfullt band är fästad. Sedan hade han, drifven af en obestämd nyfikenhet, börjat lyssna; men rösterna hade tystnat. Pepe blef då i mörkret varse en ljusstråle, som trängde in genom en springa i skilje