Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 2

denna akt, då han ju omflammas af kärlek och tillgifvenhet på alla håll. De af förf. mindre väl cecknade slutscenerna i stycket: resan öfver forssen, eldsvådan m. m. blefvo genom en viss sdinsaghos alla de uppträdande ännu mera onaturliga och färglösa. Den sceniska anordningen var god: möblering och hvad dertill hörde i stil med styckets karakter, men öfver framställningen i dess helhet låg utbredd en viss matthet, angifvande att utförandet af stycket, åtminstone ännu, öfverskrider befintliga krafter. Hr Mallanders egentliga debut som komiker i det muntra, ehuru temligen värdelösa lustspelet ÅEtt Namn, som följde efter Fröken Elisabeth, var deremot ingalunda matt. Vieserligen spårade man då och då en och annan släng af den otäcka rampfebern, men på det hela taget var utförandet ledigt och framkastandet af de under stundom rätt spetsiga replikerna behörigen pointeradt och naturligt. Vi tro dock att en mörkare toilette skulle göra uppgiften om de tjugofem åren åtskilligt mera sannolik. Samspelet är i detta stycke för öfrigt särdeles godt: fruarne Sjöberg och de Wahl samt m:llerna Rylander och Lindelöw bildade en mycket rolig qvartett al brottsliga tidningsläserskor; hr Sjöberg var, som sig borde, en hemtreflig, konservativt patriarkalisk hustyrann, som bullrar mer än han skrämmer; hr Ullberg, som den gamle betjenten, har en god mask, men öfverdrifver något sitt spel, ett fel, som denne sträfsamme och i så många rigtningar användbare konstnär, bör allvarligt beflita sig om att öfvervinna. Hr Lindström hade äfven nedlagt omsorg på sin maskering, men lyckades ej förläna dea gengångare af hr Dunanan J:or eller notarien Pihln, som benämnes Gottlieb Hase, något större intresse än det ganska ringa författaren sjelf lyckats ästadkomma. Virgil har lånat af Homer. Tegner af Oehlenschläger, rimmade på sin tid originalet David Munck af Rosenschiöld och om detta uttryck erinras man då ursprunget till teaterns senaste nyhet tages i betraktande. Hedbergs Advokaten Knifving utgör en bearbetning af Winterfelds bearbetning af en af Terentii förfinade sällskapskomedier Phormio, hvilken åter lärer vara ett slags efterbildning af ett grekiskt stycke, som har Apollodoros till författare. En jemförande bedömare mellan den latinske Phormio och den svenske bränvinsadvokaten kommer till följande slutsatser: Hr Hedbergs Knifving är att börja med en under den dåliga ytan temligen aktningsvärd lagvrängare, då Terentii Phormio deremot är en ganska simpel enyltgäst, något erinrande om Holbergs Jesper Öldfux. De båda herrarne Gyllenkranz hafva ingen annan likhet med herrarne Demipho och Chremes än den som kan finnas deri, att den sist nämde i ein ungdom haft en olaglig. förbindelse, hvaraf följden blifvit brorsonens älskarinna, Alskaren Antipho låter i det latinska stycket af Phormio vid domstol tvinga sig till giftermål med den värnlösa flickan under föregifvandet af att han är hennes närmaste slägting och i denna egenskap är skyldig att försörja henne. Detta sker utan faderns eller farbroderns vetskap. I hr Hedbergs bearbetning söker Knifving deremot tvinga br Gyllenkranz, fadern, till bifall till sonens giftermålsplaner genom utspridandet af det ryktet att han skulle vara den unga flickans far, hvilket rykte endast på detta sätt skulle kunna vederläggas. Upplösningen företer något mera likhet; . farbrodern Gyllenkranz blir den som efter upptäckten af sitt faderskap befordrar förbindelsen, farbrodern Chremes uppträder såsom försonande och häfver Demiphos fördomefulla ovilja mot den redan slutna förbindelsen. I originalet förekommer intet motstycke till den Hamlet-reciterande sidan af Knitvings roll ehuru eljest ofta den antika komedien ej aktar för rof att skämta med den högre dramatiken, icke heller förefinnes hos Terentius någon förebild till den på taflan skäligen omotiverade och i ett och annat en smula stötande läsaren, hvilka leda sitt ursprung från bearbetarne. Phormio förefinnes för öfrigt äfven i en fransk bearbetning ÅLes fourberies de Scapink, som dock hittills gått och gällt för original, tillägger den at oss anförde bedömaren. Utförandet af Advokaten Knifvingå vår scen är genomgående godt. Hutvudrollerna, Knifvings och hans Pylades, Jemmerlings, återgifvas med en i saaning beröm-och erkännansvärd måtta och fullt åskådlig karakteristik af hrr Mallander och Lindström. Den sörres maskering ger en god bild at den i bland på ramarne sugande, i bland lustigt frossande bränvinsadvokaten, som genom hans frametällning dock förädlades i den mån, bearbetarne, fram för allt den svenske, synbarligen åsyftat; Knifvings gemenhet ligger mera på ytan.än på grunden och han är under alla lifvets förhällanden en man, som till en viss grad vet att skicka sig; han erinrar i detta fall något om den gamle Gaspard i Debutanten och hennes far, en illparig, inpiskad gammal räf, som dock ständigt handlar af den vackra impulsen: få läs IAQAQ. Jl 1a: 10.