Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 2

VII. coqvelicot tog vägen till värdshuset och sysselsatte sig under vandringen med betraktelser öfver förändringen hos hans unge herre och öfrer dennes nya öfverilning. — Om herr ohevaliern ännu befinner sig vid lif om tre måneder, skall han ha god tur, sade han för sig sjelf, En man af jern skulle ej stå emot, om han i sådan fart körde i väg med sin hud och sina äfventyr. Hur tusan skall han bära sig åt för att bereda sig inträde hos vicomtens syster? Under det Coquelicot fördjupade sig i dessa funderingar, passerade han förbi ingången till Saint-GermainPAuxerrois, Den lilla platsen var folktom; ingen borgare, som törsinkat sig ute, ingen adelsman på kärleksäfventyr hade funnit det lämpligt att komma dit för att andas den friska nattluften under betraktandet af den gamla kyrkans götiska hvalf och Louvrens bredvid liggande gaflar. Coquelicots små runda och genomträngande ögon, hvilkas skarpa syn ingenting kunde undgå, upptäckte dock under hvalfvet en man lika orörlig som en af de stenstoder, hvilka medeltiden älskade att uppställa i sina nischer på katedralernas yttermurar. — Aha! sade den hederlige väpnaren, månne det är en tjuf eller en älskare? Eftersom min herre löper på äfventyr, vill jag göra detsamma. Coquelicot närmade sig. Mannen rörde sig ej och tycktes ej se honom. Coquelicot närmade sig ännu mer; den okände bibehöll sin statylika orörlighet. — Hör på, min vän! utropade Coquelicot i det han tog ett ytterligare steg, hvad gör ni här? — Hvad rör det er? svarade mannen i porthvalfvet otåligt. — Ni har rätt, sade Coquelicot, i det han gick rakt