Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 2

fram till honom, det rör mig föga, men om jag kunde vara er nyttig? Coquelicot märkte då, att den okände höll en dolk i sin slutna hand, och som Coquelicot var en försigtig man, förvissade han sig om, att hans värja löpte lätt ur slidan. Men han tog ett sista steg och befann sig ansigte mot ansigte med den okände, hvars ansigte upplystes af en månstråle. — Aventurino! utropade han, i det han fattad af en vidskeplig tanke tog ett steg tillbaka. Ett småleende, som uttryckte förtviflan mer än någon annan känsla, for öfver den okändes läppar. E — Jag är ej Aventurino, sade han. — Då är du således hans vålnad? utbrast Coquelicot med en röst som om han varit öfvertygad om, att han hade framför sig vålnaden af den man, som Fleur-de-Mai några timmar förut skickat till andra verlden. — Jag är hans bror, sade mannen med dolken, med dof röst. Dessa fyra ord frambragte en förunderlig verkan på Coquelicot. Hen hade trott sig se den dödade Aventurinog vålnad, och vidskeplig som alla de menniskor, hvilkas uppfostran blifvit mycket försummad, hade han gripits af en känsla af fruktan; men då han visste sig ha att göra ej med en död utan med en lefvande, återvann han hela sin kallblodighet, sitt bekymmerslösa mod och det förakt för vanliga äfventyr, som utgjorde hans styrka. På samma gång insåg han, att det varit mycket lyckligt, att hen ej bestämdt försäkrat för brodern till Aventurino, att denne sistnämnde var död; ty genom ett medgifvande af, att han hade kännedom om tilldragelsen, skulle han ha gifvit den dödades bror en god ledtråd till upptäckande af den man som dödat, och han skulle ha ådragit sig tusen frågor. (Forts.)